Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 oktober 2025
Sedan lät hon äfven Hellu gå och lägga sig och flyttade vaggan bredvid sin egen bädd. Holpainen låg redan åt väggen till med ryggen i båge; af honom syntes endast de breda skuldrorna och den brunaktiga luggen i nacken. Mari stälde lampan och tändstickorna på golfvet bredvid sig, släckte elden och välsignade sig.
Modren gaf henne ännu en bit till och bad ställa resten i skåpet för fadrens räkning. I det samma hördes steg ute i farstun. De trodde, att han redan kom hem. Dörren öppnades, men in steg Heikura, gårdens egare. Mari kände, hur blodet rusade upp i hennes kinder. Hon anade något ondt. God morgon! sade Heikura. God morgon! svarade Mari. Är inte Holpainen hemma heller? Nej.
Hon såg skrämd bakom sig till yttersta ändan af rummet, dit den dåliga lampans ljus inte nådde. Holpainen betraktade henne med oro; en elak aning ville stiga upp i hans bröst, men han bemödade sig att fördrifva den. En så stor hemsökelse skulle väl Gud ändå inte sända öfver dem. Du har drömt. Hvarför tittar du så dit i knuten, inte är ju der någon. Hör, Mari, se så, sansa dig nu!
Vi skola gå och se på staden. Ja. Vi skola släta håret först och knäppa klädningen, talade Tiina Katri inställsamt; jag kommer också med. Låt bli mig, låt bli mig, jag kommer inte, nej, nej, bort bort! Det sista ordet skrek hon fram med hela sin styrka. Tyst, tyst, eller binda vi igen händerna, sade Holpainen. Ni får inte binda, nog skall jag vara tyst. Tyst ... tyst...
Tiina Katri skyndade genast tillbaka, så snart de fått liket ut i lidret. Holpainen hade tänkt stanna der i sina tankar, men hon knyckte i honom. Kom bort nu, hviskade hon. De hade ännu inte hunnit upp på trappan, då de inifrån hörde ett hemskt ljud, och i det samma kommo barnen alla tre rusande ut från dörren emot dem. Mamma, mamma... Mera kunde Hellu inte säga.
Holpainen rätade ut sig och sköt henne undan. Gå mera ditåt, jag har trångt. Mari slog honom till svar. Holpainen reste sig upp att sitta och såg på henne, utan att säga ett ord. Mari såg tillbaka; en mörk eld glödde i hennes ögon, håret hade fallit ned på pannan och hennes ansigte var förändradt. Holpainen såg alltjemt på henne. Den der förfärliga aningen bragte hans hår att resa sig.
Heiskanen knackade ur pipan och stoppade den tillbaka i fickan. Skola vi inte gå nu? sade han till sin hustru. Jo. Men milde fader, som jag alldeles glömt bort soppan, som står på elden. Hvad skola vi äta? frågade Holpainen, när de andra hade gått. Det fins inte en brödsmula hemma. Hellu gick just nu ut med påsen. Vi skola vänta litet, säkert har hon väl något med sig, när hon kommer hem.
Det håller ju på att dö, sade hon och tog barnet från Mari. Hon gungade det på sina armar, knapprade på fönstret och vyssade. Allt förgäfves. Har du bjudit bröstet? Hon tar inte. Koponens hustru är der på min sida. Bed henne komma hit, kanske skulle hon veta något råd. Det är förbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer hem, klagade Mari, i det hon gick.
Ja, hör du, shertingsskjorta och blomma i hand och krans... Tiina Katri och Holpainen sågo på hvarandra. Det plötsliga ordflödet gjorde mannen åter orolig. Men Tiina Katri sade lugnt: Lägg dig der på sängkläderna, Mari, och försök att somna. Du är ju alldeles genomtrött. Vänta, skall jag lägga dyna under ditt hufvud. Se så der, lägg dig dit nu.
En underlig beklämning plågade honom likväl och han kunde inte frigöra sig från sin fruktan. Om blott tiden skulle lida och Tiina Katri stiga upp, tänkte han för sig sjelf, så att han finge höra, hvad hon menade. Holpainen kastade sig ånyo på sin bädd, inte för att somna, utan för att invänta morgonen. De äldre barnen sofvo ännu i sin sötaste sömn i andra ändan af rummet.
Dagens Ord
Andra Tittar