Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 oktober 2025
Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon stampade sina fötter i farstun. Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man. Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp? Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod, gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen.
Lilla Anni såg på henne med en ångestfull blick, liksom den, som begär hjelp, men ej kan tala om sin plåga. Hon kände på barnets händer och fötter; de voro kalla som döden. Mari upphörde att vagga, stödde sin kind mot venstra handen och armbågen mot knäet. I denna ställning såg hon på, hur lilla Anni höll på att dö. Holpainen märkte, att det var något särskildt med barnet, och gick närmare.
Holpainen började kasta kläderna undan och då funno de henne der allra underst, hopkrupen på golfvet. Hon darrade och stirrade på dem. Ni få inte komma, bort, bort, ni få inte komma, ni få inte komma ... klagade hon med jemrande röst. Var inte rädd, inte göra vi illa åt dig, sade Holpainen, i det han försökte få henne fram. Bort, bort, bort... Mari kommer litet ut och går med oss, sade Heiskanen.
Hvad hade hon att säga? Ingenting, alls ingenting. Om hon hade kunnat koka kaffe; i pannan fans ännu sump, men det var redan två gånger kokadt på den, hvad för smak skulle den nu mer kunna ge? Det var bäst att Hellu gick och tiggde och skaffade hem brödbitar och sillhufvuden och kalla potäter; underligt att inte Holpainen kom ihåg att säga till derom.
Hon lät nu Tiina Katri ordna hennes hår och kläder. Sedan tog Holpainen henne under ena armen och Heiskanen under den andra. På detta sätt gingo de nu att föra henne till Harjula fattiggård, hvilken var belägen ungefär en verst utanför staden. De gingo förut och Tiina Katri följde efter dem. Mari talade hela tiden till dem med sakta röst.
De drogo sig dit längre bort, de onda andarne. Aha, de voro ändå rädda för hennes man. Hon fick lust att gyckla åt dem och reta dem en smula, men hon vågade inte göra det så att Holpainen såg, ty det var galenskap. Hon visste att det var galenskap, fastän hon såg dem så tydligt.
Holpainen såg på henne, det kände hon, fast hon inte mer orkade öppna på ögonlocken. Måste vara stilla ... stilla... Maris fantasier upphörde så småningom. Hon somnade. Holpainen fick inte mera sömn. Det torde också redan varit på morgonsidan. Han sträckte sig på bädden och funderade. Det stod nu inte rätt till med Mari, det förstod han nog.
Holpainen undrade, att han kunde tala så der bra; orden kommo som af sig sjelfva i hans mun. Ja, ja, nog håller Gud vård om oss. Mari rynkade sin panna och pressade ihop läpparna. Den dumma träskallen, som trodde, att Gud bryr sig om sämre folk.
Nu duger det för er, gossar, men stå inte der så bredt, utan låt också Hellu få plats. Holpainen satt vid bordet; gossarne stälde sig så nära som möjligt och angrepo soppan med glupska blickar. Hellu stod ett stycke ifrån och sträckte fram sin sked. Gå du också och ät; jag skall vagga under tiden, sade Tiina Katri åt Mari. Bakom gossarne tog Mari några skedblad.
Hit kommer se'n att strömma arbetsfolk från alla håll och lönerna hålla sig under sommaren lika låga, som nu. Hur skulle enskilda personer betala dess mer än staten. Hvad tycks om det, att det sägs, att jordegarene varit och talat med ingeniörerna, att de ingalunda skola ge åt arbetsfolket höga löner, visste Holpainen berätta. Jesus hjelpe! ropade Lopo, de hålla alla tillhopa mot oss.
Dagens Ord
Andra Tittar