United States or Turks and Caicos Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sedan kusken tillkallats för att tjänstgöra som domare, yttrade Ludwig sakligt och sansat: Vet herrn, vad jag har hört sägas av en trovärdig person? Jag har hört sägas, att herrns far ska vara en riktigt genomtrevlig präst! Vem säger det? frågade prästsonen. Jag! svarade Ludwig. Och du, genmälte prästsonen, är en ouppfostrad lymmel och en äcklig flickpojke! Vem säger det? frågade Ludwig.
Edvard såg på honom länge och så sade han: Mamma, får jag fråga om en sak? Ja, vad då, mitt barn, sade Edvards mamma med den vänliga blida röst, som man alltid använder, då man i en spårvagn talar till ett litet barn. Jo, mamma, får jag säga att den där herrns näsa är så röd att den ser ut som om han haft skoskav på den?! Edvards mamma åker icke vidare i spårvagn med Edvard. Hon tar en bil.
Och de häftiga armrörelser, som någon gång kunde avbryta den lille herrns rätt enformiga åtbörder, voro minnen från ensamma tanketyngda vandringar i skogen, från livliga debatter bland maskinerna i magasinet. Men nu i sin ålders sextiotredje år hade Julius Krok beslutat övergiva de ofruktbara teorierna, det tysta mustaschtuggandet, de hemliga debatterna.
Men jag! jag har alltid haft trefligt, åtminstone se'n jag slutade tjena, och nu nu har jag det mycket bättre än sjelfva frun här i huset. Hon får bara mat och kläder och får se herrns sura miner, jag får mat och kläder och dessutom lön. Och så får jag mycket på köpet ... nej, mor, det enda som lönar sig, det är att vara glad!
"Är det herrns orm?" frågade han vidare. "Nej!" svarade jag sanningsenligt. "Det är Alfreds orm." "Vem fan är Alfred?" frågade konstapeln rått. "Alfred är min gode vän", svarade jag. "Och han är bortrest." "Ormen får emellertid inte gå här på gatan", sade han. "Hör herrn det?" "Det hör jag", sade jag. "Men jag är inte fullt säker på att Polly uppfattar innebörden."
Men saken är, att jag av den fördömda kåd- och granrislukten i skogen blivit liksom litet yr i huvudet... jag tål icke den lukten, fast jag annars icke är nervsvag. Herrn är någonting i den lärda vägen, det ser jag nu på herrns hållning och pli. Nej, korporal, jag och den där gossen, min kamrat, äro bara gymnasister från Växjö. Gymnasister!
Med det samma brast hon på nytt ut i gråt. Han hörde vid dörren den undertryckta snyftning och de häftiga suckar, som hon förgäfves försökte qväfva. Då vände han om, gick genom salen till sitt rum, stängde dörren med något hård hand och vred den i lås efter sig. När pigan på morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade den lilla frun just somnat. Med utvattnade röda ögon såg hon upp.
Kom nu bara, seså, hvad funderar du på? Kom och sätt dig här med oss. Emmi rodnade och gick litet längre bort. I detsamma mötte hon en herre och en fru. Kanske var det ändå inte riktigt herrskap, eftersom frun hade duk på hufvudet och herrns kläder voro mycket slitna. Men den där, sade herrn, pekande med sin käpp på Emmi. Hon kan väl inte ha stora anspråk. Eller huru?
»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.» Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina blickar förinta både Karlsson och konduktören. »Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.» Och Karlsson smålog.
Hon satt i hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och försäkrade alltid, att hon ej höll af någon menniska så mycket, som af sin egen, kära Mari. Der såg man det nu; hon kände henne inte ens mer. Men sådan var verldens gång, och hon kunde ej förebrå Helena derför. Många tjenare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur nätt hon gick der vid herrns sida!