United States or Dominican Republic ? Vote for the TOP Country of the Week !
Farväl, min general, en sak af vikt, En obehaglig sak, i nära samband Med tidens andra tecken, kallar mig." Han hade talat. Generalen gick, Och i sitt förmak trädde nu Potemkin.
Och när jag såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat, som jag under elva år knappast kommit att erinra mig. Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått hit för att säga farväl åt en god sommar.
En egen känsla sade oss båda, att vi fått nog av varandra, att vi på skilda håll skulle gå mot uppfyllelsen av våra öden, och när vi sista gången sade varandra farväl, visste jag att det var för sista gången. Jag har aldrig sedan återsett denne man eller hört vad det blivit av honom.
Hades' skuggor ha Ej större tomhet, endast större frid än de. Jag själf, jag säger lifvets svek ett långt farväl. EURYSAKES. O moder, min är segern, gläds, jag härskar nu. TEKMESSA. Behärska då din stolta glädje främst och tänk På segrarns plikter: saktmod, mildhet, tacksamhet. EURYSAKES. Rättvisa ock, lägg denna till! Välan, mitt kall Begynner jag med tacksamhet.
DANIEL HJORT. Ja, neka, moder, neka mig din famn, så länge än jag håller detta namn, så länge än jag denna klädnad bär, som spunnen utaf Flemings silke är, så länge än jag tjänar denna makt, som folket uti natt och bojor bragt, ja, neka till att skåda på din son, så länge han är sina fäders hån, så länge tils han slitit ur sin själ alt, alt, som var. Till dess farväl, farväl! Fjerde scenen.
Din kind skall blekna där, Din lätta dräkt mot storm och fläkt Ej något värn beskär. Ej moders röst, ej systrars tröst Skall finna dina spår. En kvinnas barm blir kall som varm; Farväl! Jag ensam går." "Farväl, min mor! Din dotter for Med den, hon trohet svor. Farväl! Ej mer, o systrar, er I hemmets sal jag ser. Se dagens sken!
»Min man kunde annars så gerna», sade den lilla bleka frun som under samtalet suttit tyst och följt de andre med sina blå dufvoögon. »Min man och herr Zimmermann äro så goda vänner.» Fru Zimmermann började tala om sina resor och herr Hedström spetsade öron som en gammal trumpetarhäst när han hör en hornsignal. När herrskapet sade farväl måste fru Zimmermann lofva att tillbringa en afton hos dem.
Hon ville bara inte dö på operationsbordet, men hon var nöjd att få gå bort, och hon ville blott få leva med sina plågor så länge, att hon hann bereda barnen på det, som måste komma, och säga farväl. Så plötsligt hade allt detta kommit över mig, att jag icke ens kunde reda mina tankar, ännu mindre fann ord att svara.
Han kände det i detta ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns frimärken.
Ni kommer väl snart tillbaka till mig? Det var något af en fordran i hans ton. Ja. Tänk på mig lugnt, tryggt och utan feber. Han stod med ena armen löst kring min midja och lyfte med den andra handen sitt gröna glas. Nu dricka vi på, att det aldrig mer får komma någonting sårande in mellan oss. Vi tömde våra glas. Nu skulle det bli farväl på allvar.