Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 juli 2025
När Abraham såg och hörde detta, greps han av ett raseri, som var starkare än själva ångesten, starkare än trötthet. Han fortsatte halvspringande. Han tog en gren och slog sig omilt kring benen. På så sätt lyckades han öka farten. Men när han kom till bron, till den smutsiga, långsamt framflytande Blekängsbäcken, fick tröttheten återigen överhanden och en dov, ovillig skräck.
Han kände sig tung och dåsig och allra längst inne hos honom fanns det någonting, som skämdes, han kunde ej förklara riktigt varför. Han hade en dov förnimmelse av att han föraktade sig själv, att han under hela denna konfirmationstid burit sig löjligt åt. Tanken på att det var han själv , som tagit det hela alltför allvarligt började forma sig inom honom.
Jag får väl tala tala med henne I detsamma hörde han en dov, mullrande, grötig kvinnoröst. Det är hon, sade Gusten och grinade. Och rösten sade: Jag har levat i synd, jag har brunnit i köttets begärelse, jag har levat utan Gud Nu springer jag, sade Abraham. Men när han kom ut på gatan, stannade han, svepte rocken ikring sig och satte sig på Zionsborgs trappa.
Jag har tjänat länge nog utan lön. Gruber svarade: Bra! Bra! Jag ska riva sönder pappersstrunten den kväll i kväll. Efter en stund sade Hans med grötig röst, som Gruber till sin förvåning och lättnad, trodde vara dov av tårar: Jag skulle nog inte gå ändå, om jag inte vore tvivlande på att papperet finns. Husbond har nog redan bränt det. Gruber svarade: Fårskalle!
Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun; ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun. Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud. Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
Utanför bredde sig den ena gårdsinteriören bredvid den andra i dov eftermiddagsstillhet. En jättehög gavelmur utan fönster badade sin tomma, blinda yta i solens skarpast svavelgula ljus. Tomas stod med uppspärrade ögon och stirrade på denna blinda mur. En tung beklämning hade fått makt med honom.
Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset. När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full han var.
Konungen, som ett ögonblick hämtat sig från sin nedslagenhet, blev nu utom sig och han föll gång på gång i vanmakt och hela lägret råkade i oro. Man utfäste stora belöningar åt den, som kunde skaffa en hund. En hund! En hund! ljöd det i skogen, men förgäves. Konungens tillstånd förvärrades. En döv stillhet vilade över lägret. Man fruktade det värsta och ingen vågade röra sig.
Ja, ja, svarade den frusne herrn vid brasan, det är mycket kallt i afton, dåliga vägar, hundväder. Förlåt, jag har blivit så döv på senare tider. Befaller ni något, min nådiga fru? Fru Karin upprepade sina ord för tredje gången. Äska ljus? Nej, jag tackar, vi se här bra nog. Krigsmän och rättstjänare... Ja, ja, vad hör man om annat nu för tiden?
Jag är HERREN. Du skall icke med orätt avhända din nästa något, eller taga något ifrån honom med våld. Du skall icke förhålla dagakarlen hans lön över natten till morgonen. Du skall icke uttala förbannelser över en döv, och för en blind skall du icke lägga något varpå han kan falla; du skall frukta din Gud. Jag är HERREN.
Dagens Ord
Andra Tittar