Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 juli 2025
Denna gång ämnade de låta Per-Erik stanna hos Gullspira. Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och hade små laddar på fötterna.
Båten sköts ut i diket, vi började resa utföre med god fart och snart kommo vi ur sigte för barnen. Men våra kavaljerer började trafva omkring och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo omkull dem, så att alla föllo om hvarandra. Det var oartiga herrar.
Det var en kort bön, som han lärt av mor sin, och han uppläste den av gammal vana med hög och ljudelig röst, innan han, med ränseln under huvudet och geväret vid sidan, somnade. Det var, med ett ord, den lilla bönen: "Gud, som haver barnen kär, se till mig, som liten är" o. s. v.
Då vi inträdde, uppsteg fadren, stampade ett eftertryckligt slag i golfvet åt de skrålande barnen och nickade åt oss vänligt och utan tvång. Den gamla gumman lade sin bok på bordet, tog af sig glasögonen och fixerade oss skarpt. "Hvadan är ni, godt folk", sade hon, "har ni ej hus och hem på julafton, eller ligga skepp och gods i hafvet?
Men min tjänsteflicka kommer om en liten stund; var god och stig in i salen på ett ögonblick. Ja låt för ingen del störa dig. Hon drog sig tillbaka. Barnen hade fallit i förvåning öfver den oväntade uppenbarelsen och glömt att skrika. På det sättet fick jag litet rådrum. Jag såg mig omkring och blef förskräkt.
Uninius knep ihop sina läppar och visade sin tjenare ett ansigte så vanstäldt af vrede, att denne glömde sig ända derhän att han mumlade, tydligt nog för att höras äfven af barnen: Jo, jo, det har en gräns, herr patron, akta att ormen inte bits, när man trampar honom på hufvudet.
Huru glada de voro och huru mycket de hade att tala om för sin mamma! Redogörelserna ville aldrig taga slut, det var alldeles som om jag varit borta i veckotal. De voro glada och obekymrade. Om lifvets sorger viste de ännu ingenting. Det sved i mitt hjärta. Jag kväfde mina snyftningar och smekte barnen under tystnad. På samma gång klagade mina tankar: Er far har öfvergifvit oss er och mig.
En morgon hörde den gamla, huru lilla Elisabet, som annars var ett godt och älskligt barn men med ett häftigt sinne, var mycket ohöflig mot tjänarinnan. Då denna förebrådde henne för någonting, svarade hon: "Hur vågar du tala så till mig du är ju bara en simpel tjänarinna". På kvällen slogo barnen som vanligt läger omkring farmors stol.
Dock är det tyvärr mången, som kanske ville välja Kristus, men afhålles därifrån af frestande röster, som säga: Välj ej honom, ty då måste du lämna synden . Och det är sant, att man kan ej välja fritt, förrän man verkligen vill slippa ifrån synden. Men nu talar jag till de små, kära barnen.
Hon njöt en stilla och sällsam modersglädje vid att följa dessa mina andliga barn, alltsom de blevo till, och ändå var hon svartsjuk på dem, emedan hon inbillade sig, att de kunde fylla mina tankar, så att de undanträngde henne själv, hemmet, barnen och allt vad i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade, hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare än dikten själv.
Dagens Ord
Andra Tittar