Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 oktober 2025
Bort då all ängslan ur mitt bröst! Att tro på Herran är min tröst; Min Gud är ej en annan Gud Än den, som väfver blommans skrud; Är han så blid, Har han så tid, Hvi vill jag sörja för min frid? Ej hjälper dock min egen makt, Om han ej håller om mig vakt; Så lägger jag min omsorg gladt På honom både dag och natt. Han sörjer för Att ondt ej rör Den själ, som honom helt tillhör. N:o 348.
Det blef icke tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var förtjusande; hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen kunde få. Hur det var, kände de försumliga bland flickorna en viss ängslan och samvetsqval vid tanken på, att numera endast ett år återstod af deras glada skoltid.
Hon kände, att hans närvaro, åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes ängslan. Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det tecken, som lät förstå, att marken var fri.
Så i ängslan knappt den gamle klagat, När en röst, som var hans dotters, hördes, Och hon talte, nyss till stället kommen: "Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten, Dyrbar mer än annat allt i världen, Dubbelt kär är mig dock nu den ädle, Kall mot jordens kalla sköte sluten. Mer än lefva, fann jag, var att älska, Mer än älska är att dö som denne."
Att se din vilja lydas är det ändamål, Du kallar stort och sträfvar till, betraktande Hvar väg, som säkrast leder dit, berättigad. Men i ditt mål, hvad är då stort, ditt eget väl, Säg, eller folkets? Fader, jag har skådat dig: Ditt lugn har flytt, din dag är af bekymmer fylld, Din natt är utan hvila. På din panna, förr Så ljus, nu växla moln af oro, ängslan, harm; Är det din lycka?
Dånet av dem är såsom havets brus, och på sina hästar rida de fram, rustade såsom kämpar till strid, mot dig, du dotter Babel. När konungen i Babel hör ryktet om dem, sjunka hans händer ned; ängslan griper honom, ångest lik en barnaföderskas.
Sen sänd din Anda, som ej mer Mig skrämmer då, men glädje ger, Upplyser, hvad som mörkt mig är, Och, då jag sviktar, kraft beskär. Du skrifvit med din blod så röd, Att du ej vill den fallnas död; Den skriften låt mig ställa mot Nöd, ängslan, skuld och lagens hot. N:o 10. Herrans bön.
Ej är det mig tungt, ej känns det mig svårt Att skiljas från detta elände; Om Gud ej af kärlek pröfvat mig hårdt, Kanske jag det bittrare kände. Och har jag väl lidit allena? Är jorden ej full af jämmer och tvång? Ack, ängslan och kamp de drabba en gång, Om fort eller sent, Den andra såväl som den ena. Ej var jag den första, som korset här bar, Och blifver ej heller den siste; Jag, syndare!
Man ville nämligen under den gamle, men för krig ständigt benägne riksmarskens befäl hopsamla ända till 22,000 man i Pomern. Rådet hade de bittraste bekymmer att underhålla dem. Emellertid spred sig ängslan och oro omkring landet. Så kom hungersnöden. Osäkerheten var stor på Stockholms gator.
Mins ni i fjol, då den okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från himmeln, stod midt ibland oss, lik en diktens furste, klädd i guldstickad purpur, gnistrande af ädelstenar, och förkunnade lifslustens evangelium. Icke vände vi honom väl ryggen, vi unge, af ängslan att denne diktens ljusbringare och förnyare skulle förstöra vårt kära gråväder med sitt snille?
Dagens Ord
Andra Tittar