Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 oktober 2025
Minns jag dock själf, hur jag förr, då han kom, densamma, som sedan Blef mig en trogen man, tills döden skilde oss åter, Hur jag befallte och viste mig spotsk och värd att begäras, Tills han förde mig hem, då jag åter lydde med glädje; Därför gå som en drottning, och när ni kommer i kammarn, Akta knappt värdt att kasta en blick på den ärade herren, Innan han bugat sig djupt och ödmjukt bedt om er ynnest.
Antti dröjde månne han öfverhufvud mera skulle komma tillbaka? Fåfängt hopp! Jag viste ju att jag förlorat honom, jag viste att han icke mera hade en tanke öfrig för mig, att hela hans starka själ i detta nu lågade för Agnes. Och huru hastigt hade icke detta gått! För några dagar tillbaka var alt ännu helt annorlunda, Antti var nöjd, bestyrsam, upptagen af sitt arbete.
Stick er hand inom denna rock och känn efter om jag har en enda torr klut på min gamla kropp, och blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och edra likars tjänst, och många ärr, sådana som detta." Härvid viste han sin nacke, kvarest en lösskjuten spillra efterlämnat ett djupt, numera igengrodt sår.
Jag öppnade den sakta. Salen gapade tom emot mig. Jag smög mig på tå öfver golfvet till Anttis kammardörr. Jag böjde mitt öra nära intill den. Ingenting hördes. Jag höll tillbaka min andedräkt och lyssnade åter. Ingenting! Sof han värkligen? Sof han lugnt, medan jag förtärdes af brinnande kval. Sof han, ehuru han viste att vårt förhållande var brutet, att vi för alltid voro skilda!
Liksom på trots valde han ofta sitt sovställe på ängen mitt framför Ulv Ulvssons gård. Där blev han ofta funnen av husfolket i djup sömn bredvid sin betande häst när solen rann upp. Eller också lade han sig vid elden hos stigmännen och viste dem den tomma fickan i manteln och berättade hånfullt om skattkistan där hemma, som vaktades av de beväpnade trälarna.
Men midsommardagen grydde, folket Vaknade i stugan; äldre, yngre Klädde sig i högtidsdräkter, alla Ville skynda nu till Herrans tempel. Hos den gamle väcktes samma längtan, Och han gick till värden fram och talte: "Låt mig följa dig i dag till kyrkan, Käre broder! Våren ut jag sutit, Full af krämpor, i mitt hörn vid muren Och ej hört Guds ord på halfva året." Värden viste ut mot träsket.
Och skulle jag ej gå in därpå, om jag viste att han därigenom blefve lycklig? Hvad var min kärlek, om den icke framför alt afsåg hans lycka? Men skulle det lända honom till värklig lycka? Skulle det icke leda till ett ögonblicks sällhetsrus och därpå till ett plågsamt uppvaknande, till skam och ånger? Hvad skulle då rädda honom ur olyckan? Skulle han komma till mig för att söka tröst?
O, så söt! Och så täflade de om att taga Lilli i famnen, kyste och kramade henne och skrattade. Så söt, så söt! Emmi stod ett stycke ifrån och smålog. Hon viste ej rätt hvad det var, detta »så söt, så söt,» men slöt af alt att det måtte betyda någonting utomordentligt godt. Hastigt blefvo de dock allvarsamma. Frun berättade någonting hvad kunde det vara?
"Här ska du få si' sa hon." "Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det granna garnet, som om han velat smeka det." "Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och int mins de'." "Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven. "Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina vantar, att ni int sett slikt."
Högljudt klagande spratt från sin plats den unga kaptenskan, Gömde i modrens öppnade famn sitt tårade anlet, Sökande tröst; men hårdt nedstötte den ädle majoren Glaset och reste sig opp. Klart lyste hans öga, och högre Lyfte i vrede han nu sin silfverlockiga hjässa. Stolt för sin maka han stod och ryckte den skymmande dräktens Skygd från sitt väldiga bröst och viste den ärriga barmen.
Dagens Ord
Andra Tittar