Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 juli 2025
Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, och ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka. Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad. Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg Bertha in.
»Der till höger bo två svenska jenter, till venster ska ni bo», sade gutten, som hade hemma på en annan säter der uppe. Hvar hade vår trötthet tagit vägen? Den var som bortblåst här uppe i den lätta luften. Vi kunde ej tänka oss möjligheten af att söka nå vår bostad förrän vi helsat på våra två kamrater.
Hela huset kom på benen i anledning av den plötsligt bestämda resan. Mor och son intogo betryckta och bedrövade avskedsmiddagen allena. Edmée skyllde på trötthet och huvudvärk efter balen hon ville ej se honom mer.
Honom kände värden strax och talte: "Nå förunderligt, min gamla granne, Hvadan så till fots och så förbleknad?" Djupa suckar drog af trötthet förarn Och med ryggen stödd mot väggen svarte: "Granne, underlig har färden varit, Underligt jag kommer till ditt hemman; Ensam, så till fots och så förbleknad; Men låt först mig stilla törst och hunger, Sedan hör, hvad skett och hvad bör göras."
Där tycktes med ens gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.
De hade kommit in i en skog, der det var temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på huru långt de hade qvar. Nej, nu börjar jag säga upp! klagade Alma, och tårarne voro icke långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och Bella hade stött sin fot så hon haltade. Tyst!
Så talte, vårdslöst kastande sig ned På ottomanens purpurbädd, Potemkin, Och adjutanten mottog med en bugning Den stolte Krimbetvingarns vink och gick. På furstens panna sågs en skugga hvila, Och oro, ledsnad, trötthet talte ögat; Blott stundom till ett nyss serveradt glas Med roslikör sin vackra hand han sträckte Och förde mot sin läpp dess dofter blott.
Det forna var slut för honom. Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men ändå bättre. Det kom nu för tiden stundom en trötthet öfver honom vid arbetet. Han orkade icke, nu mindre än förr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen föll ur handen. Ögonen skymdes liksom af en dimma, han såg icke riktigt bra.
Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon svarade: »Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.» Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet. Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen hjälp fanns, och att lille Sven skulle dö. Vissheten hade kommit över oss som ett tungt slag, ty hela tiden hade vi hoppats.
Ångaren stäfvade österut, solen steg och dalade mot väster, det led mot afton. Hon gick och gick, så försjunken i sin inre kamp, att hon ingenting såg och ingen trötthet kände, förr än krafterna plötsligt sveko, och hon sjönk i knä på däck. Då var det som om dimmor skingrats framför hennes ögon, och hon förnam yttervärlden.
Dagens Ord
Andra Tittar