United States or Kosovo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Till de anseddare heter det »högst lyckosälla prydliga vignings- och brudlöftesdag», de ringare få nöja sig med »gladrike vigseldag», »hederligen sammanvigdes». Likaså förändrar sig tonen från »i hög, förnäm heder- och folkrikt likföljes närvaro» till »välprydde jordsättningsdag» eller »kristhedersamme jordsättning». Vi kunna då lätt finna, hvilka han nalkas på ett förtroligare och väntrefligare sätt.
Hon kallade på Carlsson, och i tonen hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han ljud: Här, moster! Han kommer straxt.
»Vet ni hvar jag har varit i kväll, fru Zimmermann?» frågade den unga flickan då de sutto sida vid sida vid ett af de innersta borden i gropen.» »Nej.» »Uppe hos herr Zimmermann», sade hon utmanande. Modern kunde icke tillbakahålla ett skratt. Den der sjelfbelåtna tonen var så putslustig. »Så-å. Det var ju högst opassande.»
Om man genomläser detta poem och beaktar, huru vidt olika och oförbehållsammare den tidens sällskapston var emot vår, begriper man icke, hvari Lucidor felat. Det är sant, att ett och annat uttryck kunnat vara mera passande, och att tonen uti början på sina ställen är litet rå.
Nej, se på mig! Hur är det med dig? Du tror, att jag aldrig kan ha verkliga sorger, som icke alls ha någonting med inbillning eller hysteri att göra! Och hon började berätta om sig själf. De talade länge och förtroligt. Småningom kommo de bort från den sorgsna tonen. Jag tar mitt stryk tillbaka! sade han. När han ville gå, stod hon åter vid dörren och höll honom kvar med sina smekningar. Vill du?
Men om nu konstnären kan fånga den framspirande äkta individualiteten i någon punkt af dess utveckling och fängsla den vid duken, marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten en skapelse, som väl alltid blommar, men aldrig förblommar, som alltid pekar mot en högre förklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin.
Den ogenerade tonen å ena sidan, hans underliga tvärhet å den andra, gör att jag slår öfver. Vill vända allt till skratt och löje, troligen af en oklar fruktan, att eljest bli beskylld för sentimentalitet. Men det är fult, det där. Det passar icke min ålder. Och jag kommer att säga saker som jag borde tiga med. Bara af fruktan, att samtalsämne skall tryta.
Det låg i tonen nästan en beskyllning för osanning, men hon låtsade icke om det. »I natt», svarade hon blott. Och så tystnade de båda för en stund. »Egentligen är det underligt att jag har mera minne af pappa än af dig», sade han till sist. »Nej, det är inte underligt. Alla barn afgudade honom. Han hade lika lätt att vinna små som stora.»
Han hade funnit beröringspunkter mellan mina idéer och teosofernas, och han bad att få veta min åsikt om ockultismen och Isisprästinnan fru Blavatsky. Den tämligen höga tonen i hans brev misshagade mig, något som jag ej dolde i mitt svar.
Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att försmälta, den fjärde för att förenas. Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman.