United States or Ethiopia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vi tro, att ingenting sker, som icke, huru oförklarligt det än synes, står i sammanhang genom försynens ordning; däraf det älskliga i allt hvad som är faktiskt; men ifrån det tillfälliga i dikten gå vi till konstnären och fråga, om han har någon förklaring därpå, och brister den, så skygga vi för hans fantomer.
Han fruktade dock att anbudet skulle avböjas, då konstnären Jönsson själv var en mycket förmögen man, och antagligen inte ville sälja. Som ett exempel anförde han, att Jönsson aldrig ens sålt några av sina egna saker. Det fåtal som fanns i hans konsthandel vore de enda i världen utom konstnärens egen besittning och hade vunnits på poker. Inte ens Nationalmuseum i Stockholm ägde en Jönsson.
Det är en lampa av koppar, gjord av en ung konstnär, en stor vid ring, som är fäst vid tre grova kedjor, som löpa rätt ned från taket. På ringen, som uppbär de elektriska lamporna, har konstnären hamrat en lustig serie bilder. Det är ett förhistoriskt djur, den s. k. Urhunden som sluppit lös och som framför sig, runt ringen, jagar en hel del människor, som en gång tillhört dagens krönika.
Här är en ung man som fått se din lampa och nu vill han nödvändigt veta vilka som tröttna först, de löpande människorna eller den vilda Urhunden. Konstnären tror, att jag driver med honom, och så säger han: Hälsa och säg att de tröttna aldrig. De komma att springa i evigheters evighet så länge kopparn håller!
Den man som upptäckt den var nämligen ingen mera eller mindre än den berömde svenske konstnären Jönsson, utan tvivel Europas främste expert på de holländska mästarna. Skulle det visa sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart värde. Redan dagen därpå kom en ny artikel.
Men om nu konstnären kan fånga den framspirande äkta individualiteten i någon punkt af dess utveckling och fängsla den vid duken, marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten en skapelse, som väl alltid blommar, men aldrig förblommar, som alltid pekar mot en högre förklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin.
Konstnären känner inom sig lusten och förmågan att försätta dessa konstalster i deras ursprungliga skick; han letar sig till den dem inneboende idéen och formen, och nu ger han sig till att af styckena sammanställa ett helt, och afstår ej från företaget, innan bild efter bild står der fullfärdig.
Denna bild på lampan rör sig, lever, därför att en konstnärs levande hand och hjärna gjort den, men hästarna på fotografien stå stilla, ty kameran är död. Konstnären har återgett en hel rörelse, då kameran blott kan ge ett moment av en rörelse. Men detta är för lärt. Det går inte. Jag ringer upp konstnären som gjort lampan och så säger jag: Käre vän, du måste hjälpa mig med en sak.
Emellertid kunde han icke bli den förnimmelsen kvitt, att Elsa väntade någonting af honom, innan hon reste: ett ord till afsked af den store konstnären, som hon haft lyckan att möta i sin ungdoms vår, och om hvilken hon senare i lifvet skulle kunna berätta för barn och barnbarn, att han till afsked kysst henne på pannan eller möjligen på munnen?
Allt ter sig så klart, och allt visar sig fylldt af hemlighetsfullhet ständigt möter, för människan i allmänhet, för konstnären i synnerhet, den »hemlighet som gör orden till böcker, husen till städer, och de rastlösa stjärnorna till ett oöfverskådligt universum».