United States or Papua New Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den tunga porten slog igen om honom med en skräll. Smedens slägga arbetade alltjämt, och eldskenet på muren flammade allt rödare, medan gårdens längor och plank svartnade mer och mer i oktobermörkret. En hund började skälla i granngården några kvinnor pratade och skrattade i portgången och det blev åter tyst. Tomas spratt till: någon knackade på dörren. Det var Märta.
Så skrufvade han sig, triumferande, tillbaka till sin plats. Den lilla sof tungt och drömde; men plötsligt slog hon ut med handen, så att tobaksskrinet föll till golfvet med en skräll, och hon själf for upp med förvildade ögon: Jag sof icke! mumlade hon, het i kinderna af blygsel. Fadern och magistern brusto i skratt. Jag säger ju, att jag icke sof! upprepade hon förtrytsamt.
Tag det riddarslaget, du, som skall låtsas konung och gör dig till ett åtlöje, mumlade han och stirrade på honom. Sedan blev honom vreden så övermäktig, att han icke kunde fortsätta att tala. Han vacklade, när han gick ut, och tycktes nära att falla omkull på golvet. Bakom sig drog han igen dörren med en skräll.
Samtidigt öppnade någon annan ytterdörren där nere, en vindpust flög genom trappan och Lundboms tamburdörr slog igen med en skräll. Med förtvivlan i blicken kastade Lundbom sig mot dörren, men den var obeveklig. Nathanael stod utestängd i en bättre trappuppgång, klädd i nattskjortan klockan tio förmiddagen.
Hon grep i blindo framför sig och fick tag i en ljusbärande, dansande silverne faun, vars ljus hon knäckte. Hon störtade upp, snurrade runt och knuffade till något; hon sprang ut i sängkammaren och förnam bakom sig en skräll och ett vekt och sorgset krasande.
De hade fått mycket att tala om och bry varandra med, och deras rop och skratt hördes länge i natten. Vad det led, släckte de dock facklorna och begåvo sig under fortsatt lek upp på loftet, som sträckte sig över halva bryggstugan. De drogo igen porten bakom sig med en hård skräll, som kom många att vakna och ett ögonblick vända sig.
På en dag som den i morron, ska du inte låta dina tankar förirra sig bort på världsliga ting, bort från det enda viktiga. Förstår du, min gosse? Han gjorde en tvär helomvändning utan att svara, gick in på sitt rum, slog igen dörren med en skräll och reglade den så hårt att det skulle höras in till hans farmor. Han gick fram och tillbaka på golvet. Han rasade. Han knöt händerna. Sådana mänskor!
Men ovädret gick ej förbi, utan det hällregnade, och åskan gick allt värre, och fröken Melicerta var så fin och skrek och gömde hufvudet i sina vackra händer för hvar skräll, och gret och låg matt på tältsängen med händerna lagda på vackraste sätt.
Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och grönblå över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i halvmörkret invid husens murar. En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon gömde huvudet i händerna och snyftade högt. Varför grät hon? Ja... varför grät hon?
Och ett efter ett öppnades fasadens fönster. Först ett i nedersta raden, det andra från vänster, och ut stack ett slätkammat huvud med bena över hjässan, flätsnäckor över öronen, med ovalt ansikte, ovala ögon, krum liten näsa, bågformiga läppar och mellan läpparna en stor polkagris. Det var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Därpå öppnades fönstret i andra raden längst till höger, öppnades med en skräll och ut vällde två starka skuldror, nakna, feta, brunbrända av solen och som knoppen på en soppterrin så vilade på den breda kroppen ett alltför litet huvud, bukkindat och trint, rött och omgivet av röda testar. Över näsans köttiga rygg red på sned en skraltig och vinglig pincené med morgonimmiga glas och i vänstra mungipan hängde en helt liten snugga, syrlig att döma av den bruna såsen på hakan. Det var Lotten Brenner, värdinnans syssling på mödernet och kusin till den näst siste ägaren av Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade långt ut på gårdsplan. Härnäst öppnades ett fönster i tredje raden den högsta och ett vackert och själfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastän mera förfinat, även mera åldrat och med blekare färger, ögonlocken höjdes aldrig helt och munnen log ett förteget, tankfullt, roat och medlidsamt löje, som om hon ständigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i sin dagliga gärning lyssnade hon säkert till annat, doktor Karolina Willman, den berömda magspecialisten. Här på Larsbo bodde hon alltid högst upp under taket och i en tämligen torftigt möblerad kammare, ty från dess fönster hade hon fri blick över Mosjön och kunde med kikarens hjälp se svanorna simma i vassen. Ännu ett fönster slogs upp, ljudlöst men snabbt, i andra våningens mitt, just tätt bredvid Olgas. Med sokratisk näsa mellan djupblå, närsynta ögon och skära, finhyllta kinder visade Betty Willman sin nätta person, drog munnen sidleds som flundran, då hon såg den i gruset troget ringande klockan, sände en snedblick mot himlen och en annan mot Olga, nös åt solen som stack henne rakt i uppnäsan och dolde sitt ansikte i smala, vita, blåådriga händer. Det sjätte fönstret slogs upp i nedersta raden ej långt ifrån Britas. Här bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon ägt en trolovad fästman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu, sedan fakultetsindelningen befunnits mindre lämplig, lät professurernas antal bestämma kavaljerernas, designerande var gång med sitt val en papabilis. Förtal, givetvis, men värdigt de svartaste, rikaste knollrigaste lockar, som någonsin skyddat stora och djupa kunskaper i fornnordiska språk. Hon hälsade dagen med en susande gäspning följd av ett dovt och mullrande ljud ej olikt åskan; hon sträckte de fylliga armarna till en gest
Dagens Ord
Andra Tittar