United States or Luxembourg ? Vote for the TOP Country of the Week !
William smålog. »Så-å. Hvilken ära för författaren!» »Det hjelper alltid på afsättningen när herr Zimmermann kommer. I fjol sålde jag inte ett enda exemplar.» William köpte ett exemplar af moderns Resebilder och de gingo vidare hän emot badhusparken, »Jo, ni är mig en fin liten fröken», sade han då de kommit utan hörhåll. Hon brast i skratt.
En dag, då han tycktes vara vid tämligen godt humör, beslöt hon sig för att säga honom det rent ut och hon grep sig an mod det så snart han kom inom dörren. »I dag ämnar jag spela William Zimmermann», började hon skämtsamt. »Tyst och otillgänglig.» »Så-å. Hvarför det?» »Derför att jag är trött af att ideligen tala om mig sjelf. Nu kan det vara din tur.» »Det ligger nu en gång inte för mig.»
»Snällt?» upprepade han med en axelryckning och i föraktlig ton. »Jag kom att gå här förbi och jag var trött.» Han slog sig ner midt emot henne vid fönstret och betraktade med ett slags slött intresse det arbete, hon hade för händer. »Det är underligt att se dig med de der pinnarne i hand», sade han. »Så-å. Tycker du det?» »Ja.
Har Wille någon mor? Det visste jag inte.» »Det är mycket, som du inte vet.» »Så-å. Hon såg för resten märkvärdig ut.» »Ja, du menar naturligtvis negressen.» »Nej, men hvarför reser hon med en sådan fågelskrämma», fortfor glosögat utan att på ringaste sätt generas af den andres sarkasmer. »Fågelskrämma?
Den lilla smålog. »Nåja det känner jag inte till. För min far och min tant skulle det inte vara någon god rekommendation om någon introducerade sig som en vän till mig.» »Så-å.» Fru Zimmermann måste draga på smilbandet åt denna hufvudstupa bekännelse. »Men för er mor kanske?» »Jag har ingen mor. Hon är längesedan död.» »Stackars liten» Fru Zimmermann tvärstannade med en känsla af samvetsagg.
En af de våra tänker jag. Jag får intresse för personen, det är som om min ande redan på förhand sträckte sig ut och tog hennes själ i besittning.» »Ingen under att ni såg så egenkär ut, der ni satt.» »Så-å. Tyckte ni det?» »Ja.» Han smålog. »Ingen under att ni fixerade mig så noga, då ni kom.» »Ja, jag visste ju hvilken märkvärdighet ni var.» »Hvem har sagt er det?» »Löjtnant Bloch.»
»Vet ni hvar jag har varit i kväll, fru Zimmermann?» frågade den unga flickan då de sutto sida vid sida vid ett af de innersta borden i gropen.» »Nej.» »Uppe hos herr Zimmermann», sade hon utmanande. Modern kunde icke tillbakahålla ett skratt. Den der sjelfbelåtna tonen var så putslustig. »Så-å. Det var ju högst opassande.»
»Det kan också vara detsamma. Men hvad hade han sagt?» »Att här bland badortens sevärdheter också fans ett par skånskor, 'som skorrade så snobbigt på rrr'». »Det var herr Wahlberg», skrattade hon. William hade helt ovilkorligt kommit att härma Pelles ton. »För resten vet jag ändå mer om er.» »Så-å.» »Ni är här med er tant som är döf och som skämmer bort er Och ni har varit i Paris »
Den äldre damen kom att skratta; denna ogenerade nyfikenhet föreföll så komisk. Man kunde så väl se, att den unga var ett bortskämdt barn, som fått vanan att följa alla sina infall. »Hvad ser ni efter?» frågade fru Zimmermann. »Jag kunde aldrig tänka mig», svarade den lilla, »att herr Zimmermanns mor kunde se så ung ut. Strax han kom till Lysekil tyckte jag att han var en gammal gubbe.» »Så-å.
Hundarna förföljde henne, skällande, en bet henne till och med i armen, men hon bekymrade sig icke om annat än att rädda August. Hon tryckte honom in till sig så hårdt, att hans motspänstiga klor sargade hennes bröst, hon strök med sin blödande hand ömt öfver hans hufvud och talade till honom, smeksamt lugnande, som till ett barn: Så, så-å, kisse lilla!