Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 oktober 2025
Han kom från ett fientligt land En oväns svärd han bar; Dock fatta, broder, rörd hans hand Och minns ej, hvad han var; O, blott på lifvet hämnden ser, Vid grafven hatar ingen mer. Från Kristina var en man, Otto Fieandt hette han, Föddes äldst bland bröder alla, Däraf lärde han befalla; Var i kriget, det är sant, Endast öfverstelöjtnant, Hade med armén fått vandra, Om han kunnat lyda andra.
Otto var en snäll pojke, som gick i söndagsskolan och gärna lånade Josef sina berättelseböcker. Han brukade också rätt ofta springa uppför de många trapporna för att förkorta någon stund för den ofärdige gossen. Nu följde han honom till bönesalen, där återigen samme vänlige man talade. I dag talade han om vikten af att använda de gåfvor och pund, som Gud gifvit hvar och en att förvalta.
Bokhandlaren A.C. Öhman, en bror till lektorn, hade upptagit en ur det nyväckta intresset för 1808 års krig uppkommen tanke på en samling litografiska porträtt af krigets mest framstående personer, till hvilka porträtt Runeberg skulle skrifva biografierna. Då lektor Öhman var gift med en brordotter till öfverstelöjtnanten Otto v.
Därom skall jag skrifva vidare i morgon, nu måste jag sluta med många varma hälsningar till min älskade syster från hennes bror Otto . Elsa lät brefvet sjunka. Tårarna strömmade utför hennes kinder. Hon tänkte på denna kvinna och hennes öde. Hon såg henne framför sig, de bleka, tärda dragen, den djupa blicken, och hennes bjärta värkte af medkänsla. O, Gud, att sådant får ske!
Jag sporde an honom, under det jag höll mig fast i spänntamparna på hans päls. Vem har uppassningen i kväll? Det har jag. Är Otto rädd? Å fan heller; men i kväll känns det så underligt! Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut. Vad har hänt? Om han är tyst får han väl höra! Jag blev litet jag vet inte hur jag skall säga men situationen var gynnsam för vidskepelse.
Till råga på eländet började jag frysa, men vågade icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje rörelse man gjorde. Otto hade emellertid gjort fast skotet och började ösa. Då såg jag upp mot vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss rusade fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla den en ande, ty den var osynlig, fastän man såg dess mörka spår.
Sedan tillade han mera för sig själf: "Det är väl hans pund att göra människorna glada med sina penningar". "Ja", sade Otto och nickade bekräftande. "Och nu ville jag ge dig den här kronan", fortfor han, "ty du din stackare får ju aldrig komma ut någonstans i det fria och leka som vi andra." "Åhnej, Otto, inte skall du ge mej slanten, som du själf fått.
Gossens ögon lyste, då han fortfor: "Otto, Otto, vet du hvad? Jag har bedt Jesus så mycket om en bibel. Tänk tänk du, om man kunde få en bibel för en krona?" "Ja, kanske", sade Otto dröjande. "Men vet du, jag hade tänkt, att du skulle använda kronan för att få komma ut litet. Du kunde få åka upp till Skansen och hem igen ett par gånger skulle du inte vilja det?"
Otto Erich Hartleben, om hvars frånfälle bud häromdagen bragtes, var det unga Tysklands och »die neue Richtungs» kanske mest älskvärda och vinnande personlighet. När jag ur en lektyr, som redan ligger några år tillbaka i tiden, söker påminna mig Otto Erich Hartlebens produktion, dröjer minnet helst vid novellerna.
Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjärde och femte 1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I språkligt avseende äro de senare upplagorna retuscherade. Romanen är översatt i följande tolkningar: The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869. Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874. Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman.
Dagens Ord
Andra Tittar