Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 oktober 2025
Månghundrade getter har han, större än Gullspira." "Ingen get är som Gulispira, var så god, du " sade Månke och såg hotande på Maglena. "Jaså, har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som si ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om dom. Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver myrmarken och äta myrbär. "Ja han som hade såna här.
"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg. Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och uttröttade på den ändlösa vandringen.
För så knastrade det och lyste och flög af lågor uppefter norra himmelen. Och ändå satt månen där på sitt håll och rent skrattade med hela mun, utan vett, när han hade så mycket farligt omkring sig. Månke kunde mycket väl ha fått åka på kälken, som gled lätt som ett, intet öfver isen, och då hade han inte behöft plågas med att ränna och halka åt alla håll.
Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne. Det fick inte ske. Inte nu på rappe! En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten från Antes axlar.
Månke höll nog lika stadigt grepp i den han med. Längst framme, där vägen drog upp genom den redan på norrsidan snöfria nipan syntes som en skog af grå, torra grenar. En skog, som sakta rörde sig framåt. Lapp-Mattes gaf till en ljudande jojkning, ett underligt, genomträngande skrän liksom från strupen och gommen i förening.
Och så måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne. Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg. Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef det som lefvande lif i barnen igen.
Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna efter syskonen så länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira och hört hans varma försäkran till geten: "Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å Maglena.
Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta "tråljen" af honom och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att vara fri den. Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut. "Men gosse, vill du int bli stannande", frågade Kristina förundrad och rent af missnöjd. Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter rensade ogräs.
Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något annat, mera påtagligt brudmärke. Bomullströja och hemväfd blårutig kjol." Just nu vände hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mötte Månkes grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande fästa på henne.
Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de hörde skallet från en byhund. De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor, som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de stucko ner dem i fickor.
Dagens Ord
Andra Tittar