Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 oktober 2025
Ante och Maglena ledde Gullspira emellan sig. De stödde henne på samma gång, ty det var väl så svårt för henne som för Månke, att komma fram i halkan. "Vi få mäst ta och dra na", sade Maglena. "Stackars lill'piga, du ränn ju åt alla håll och blir rakt slut för oss." "Sätt dej på kälken du Månke och håll i 'na. Hon kan godt stå där." "Hon står nog ändå.
"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam blick upp emot de plirande ögonen. "Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen hva?" "Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss. Det vardt liksom varmt åf na!" "Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre.
"Jag tror du frys, jag," sade Maglena, som kom att titta på Månke genom det lockiga håret, som hon benade och drogs och slet med för att få det rent och om möjligt slätt. "Om jag frys! Ja visst frys jag. Se efter om de int' är is ner åt ryggen på tröjan." Månke satt mol stilla som om han själf frusit till en istod, och därmed förlorat förmågan att röra sig.
"Gosse ! Hur bar du dej åt för te slippa unnan, en?" Ante grep Månke häftigt om skuldran. "Käre dej, du hör väl att de int var så farligt", skyndade Maglena att tillägga. För gamm'farmor i sängen ropa på'n. Så här ropa hon: "Järker, akta dej! Jag sir ljus öfver barnas hufven och de står bara mörker om dej själf." "Han svor åt farmor, som är så sjuk, i lungsjuka, liksom mor, och som snart kan dö.
Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.
Storskrikande och förskräckt tog han handen åt kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i ett nu flygande sint. Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti. "Gosse, att du int skäms!
Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat har åt småen, så jag tog Gullspira med oss." "Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram.
Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och Gullspira där. Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra lilla gården.
Och där syntes som en liten, liten rök, stående rätt opp ifrån det där, som kom rännande. Månke han kom på fötter igen, och det med fart. "Herre gulla! Gosse! Stinta! Sir ni! Jag menar de är skrymt själf, som kom och tar oss." Ante och Maglena ryggade tillbaka af förskräckelse. De hade allt gärna, lika väl som Månke, velat ta till fötter.
"Hva är de nu då" sade de, manligt öfverlägset, där de började gå bredvid kälken. "Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du Ante." Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned oförmärkt bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar.
Dagens Ord
Andra Tittar