Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 oktober 2025
De sutto på gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades. Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga paret som deras eget barn. Se'n blef det fråga om geten. Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att han lika gärna fick ha en get i stället.
"Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert." "Ge ogräset till geten du, gosse", sade husbonden till Månke.
Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå. Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.
Hon hade mjölk och bröd för honom borta vid elden. När han ätit, befanns tiden ha öfverskridit vanlig softimme. Man var in på midnatten. Månke fick pallra sig till sängs igen. Ante tittade "ut" innan han kröp till kojs. Månen lyste stilla och klar. Stjärnorna vinkade och logo som mors ögon. Det kändes tryggt och godt.
Det känns liksom behändigare för mej te gå", försäkrade Månke i det samma han rände iväg snedt med ena foten och satte en duktig rofva på isen. Sint vardt han, ty det var väl elfte rofvan han satt se'n han kom ut på isen, och rädd vardt han.
"Och alltid hade hon mjölk att ge?" "Förjämnan, de var en sak de . Och så gno hon oss sa här me nosen. Hehehe, säg hon då. Akt dej Gullspira", skrek Månke till midt i sin hänförda beskrifning. "Gå int på lande för då kom jag med tråljen." "Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet gäckande. "En kan nog så tycka", muttrade Månke. Han spottade, och stirrade framför sig.
Antes blick har varit skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik, Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark andes hela styrka.
Hon låtsades värma händerna vid en spiseld. "Jag ids int torka dom åt dej häller, Månke", tillade hon, så du får lägga dom brevid sängen." Maglena var helt allvarsam. "Jag tro att jag släng ner mej som jag är" tyckte Månke, "för jag kom just från skogen, och är så trött så att jag är rent slut. Där ha jag hålli på och fällt nå' smågranar på svedjan så jag känn mig just bruten i rygg och armar."
De voro hemmastadda i stall och ladugård hos getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga, inträngande språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i fäbodar. "Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram, äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig.
"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke. Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara "sint" på hvarandra. De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.
Dagens Ord
Andra Tittar