United States or Malawi ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon hade hållit af tant Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mån återgälda den vänlighet som bevisats Hanna. Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina ögon vid tanken på att mista Bella för en hel sommar.
Hennes ansikte sken af oförställd förvåning och uttryckte den mest intensiva uppriktighet, då hon svarade: »Kan en tänka något så galet, som att en sådan liten guds ängel som han skulle vara en till besvär! Om jag bara fick se barnet mitt! Om jag bara fick honom igen! Min egen, egen oskyldige lille pojke!» »Har du då alls inte gjort pojken illa, Lena; häradsdomaren säger att »
Hennes sinne var i jäsning, Lena hade gjort ett ytterst plågsamt intryck på henne, denna råa naturmänniska inverkade lika antipatiskt på det bortskämda hufvudstadsbarnet, som om hon varit en chimpans eller något annat apartadt väsende i ett menageri, och detta intryck minskades ingalunda af den sista hälsningen.
Redan satt Salik på sin häst, Alhejdis hufvud sjönk tillbaka mot sanden, en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort öfver sanden, låg redan Salik Sardar Khans sköna maka död vid sidan af öknarnes herre. Hvilka äro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära de?
»Jessus ja, det ä' sanning hva' bond' säger, hvart endaste ord», försäkrade Lena med den uppriktigaste min i världen, »jag har svagt hjärta. Di kan få mig till att gå genom eld, när di talar goda ord, ja, genom brinnande eldslågor. Jag ä' så glad, när en smeker mig och ä' snäll vid mig, stackare, som ä' fjollig. Jag kan rifva ut hjärtat ur bröstet för de goda människorna.
Men ju mer de hava blivit kallade, dess mer hava de dragit sig undan; de frambära offer åt Baalerna, och åt belätena tända de offereld. Och likväl var det jag som lärde Efraim att gå, och som tog dem upp i mina armar. Men de förstodo icke att jag ville hela dem. Med lena band drog jag dem, med kärlekens tåg; jag lättade oket över deras halsar, jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.
Så småningom bortskymdes hans bild för deras blickar, och de lämnade bakom sig den igenvuxna trädgården, parken och skogen. Lena sågo de ej till förrän i det ögonblick, då de stötte båten ut från land.
»Det är Guds straff att jag gick ifrån henne i går och tog till brännvinet igen?, klagade han, och så kom sjögasten och tog henne!» Alla instämde, gummor och karlar, unga och gamla, barnen med. »Jag såg en röd katt i förgår, när jag kom efter aftonmjölken», sade Lena, »och den jamade och vred sig, så jag kunde strax se att den inte var riktig. Inte var det en vanlig katt, inte.»
Lena, som nu kom in och hörde de sista orden, ställde sig bredbent och med armarne i sidan framför dem och sade i karlavulen ton: »Häst! här ä' häst! Jag drar plogen, jag sår och jag skördar. Hva' ska' en med häst! här ä' en, som ä' starkare.» Hon yttrade de sista orden med en ton af ytterligt förakt. »Det ä' sant», sade gubben, »hon drar, och jag tror inte våra hästar va' bättre.»
Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt. Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, sade hon. Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man kan vara en söt och nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare, kära barn! Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem skulle då skrifva dina bref och läsa tabulan med dig? Lena skrattade.