United States or Kyrgyzstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ingen i stugan låtsade i början lägga märke till gästernas ankomst. Värdinnan höll ögonen stadigt fästade vid ugnsqvasten, som hon med förunderlig lätthet manövrerade och med hvilken hon sopade bakugnen som rykte af hetta och vattenånga från de nyss i sån doppade löfven.
Det försök, den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet, nu gjorde att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersättande slupen och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit främmande för gubbens lugna och fasta sinne.
Upp, låt stunden ej fly, räck utan sorger åt hennes Broder din hand! Så önskar hon, syster mot syster i byte; Så han önskar, som önskat det ren, långt innan han såg dig!" Sade och hann knappt sluta sitt tal. Vid stranden i gräset Ropte en and, och han smög med en fattad kisel i handen Sakta bland löfven och stod omsider vid brädden af vattnet.
Nära till en gosse står, Talar så med sakta röst: "O, min sköna flicka, du! Knyt din halsduk bättre till; Jag förblindas af din glans, Och mitt hjärta svider ren." Minns du, när vi började att älska, Satt du en gång i min famn, du goda, Grät så bittert, snyftade och sade: "Straffe Gud af mina syskontärnor Hvar och en, som tror en ynglings lofven!
En stund förflöt i tystnad, Då höjde lätt sitt hufvud Den sköna flickan åter: "Otaligt", så hon sade, "Har nu min furste frågat, En enda fråga ville Nadeschda få besvarad: Två gånger ren mitt öga Sett dessa lunder löfvas Och löfven åter falla, Och endast tvenne gånger Min furste har besökt oss. Han sagt dock, att hans glädje Finns här, ja, här allenast, Hvi kommer han så sällan?"
Kajsa i sin långa svarta klädning tyckte, att lifvet var som en sådan höstklädd kyrkogård, och hennes förhoppningar liknade de vissnade, fallna löfven dernere. Snart skulle en vind komma, sprida dem, jaga dem, förinta dem.
Det syntes icke mänskospår i den, Ej spår af dessa fräcka sköflarhänder, Som sätta konstens stela krona opp Uppå ruiner af naturens fägring. I blomning stod där hvarje ört på marken, I sommarskrud stod hvarje träd; en flock Af luftens fjäderklädda barn allenast Satt drömmande emellan löfven där, Och sången slumrade på deras tungor.
O, hur vore det nu i min håg, om jag hade en fästman Ute i kriget också, och drömt, som jag drömde i aftse. Natten, tyckte jag, led till ända; men mörker och skugga Låg kring gården ännu, och sommar var det, och träden Buro väl löf, men sorgliga tårar lågo på löfven; Gråta syntes här allt, och bedröfvelse rådde beständigt.
Vid hyddan möts jag af min flicka sen, Och skall jag tolka, hur jag dig förstått, Ej ord jag brukar, utan kyssar blott. På marken vistas fågeln blott, Och löfven skymma än; Jag har ej gjort ett enda skott, Och det blir kväll igen. Om vintern komme hit en gång Med drifvor i sitt fjät, Jag såge bättre ripans gång, Och orren hölle trä't.
Och som han slöt sin bön, då sprang bland löfven Hans barndomsvän, hans trogna flicka fram Och föll förlorad i sin älsklings armar, Besköljande hans kinders milda brand Med återseendets och glädjens tårar. Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu, Din själ vid glada bilder? Hvarför talar Din röst om mänskosällhet nu, förut Blott van att ensam klaga och fördöma?