United States or Serbia ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Nu måste jag naturligtvis till fjells?» sporde Ambrosius sedan återseendets fröjd blifvit afkyld af qvällsdaggen. »Men jag vill ej gå allena, som Adam i paradiset», tillade han med något bönfallande i stämman. Han var nästan naken nog i sin åtsittande drägt för att kunna göra det, men fast vi ej hade någon Eva att skänka honom, beslöt jag att förse honom med ens hjelp på färden.
Ren man hälsat hvarann och med återseendets glädje Växlat förtroliga ord, och ren hos den gamle i kammarn Satt hans älskade son med en vän, ditbjuden för sommarn Långt var åter på väg den rike befallningsman kommen, Hvilken för många bestyr och förargliga rester i socknen Knappt hann bygga med ord en prunkande våning och hvälfva Taket och sätta fönsterna in, då han nödgades resa.
Och som han slöt sin bön, då sprang bland löfven Hans barndomsvän, hans trogna flicka fram Och föll förlorad i sin älsklings armar, Besköljande hans kinders milda brand Med återseendets och glädjens tårar. Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu, Din själ vid glada bilder? Hvarför talar Din röst om mänskosällhet nu, förut Blott van att ensam klaga och fördöma?
Kommen var han, den saknade, aningen såg hon besannad: Hög, med en krigares skick, fast bärande sårad den vänstra Armen i band, satt där vid sin makas sida kaptenen. Återseendets skakande fröjd var mildrad, och tystnad Rådde i salen, tystnaden lik i templet, då orgeln Brusat till slut och stilla till bön hvart sinne sig samlar.