United States or Bouvet Island ? Vote for the TOP Country of the Week !
De glada tankarne bli tunga, och det der dammolnet vid vägen liksom närmar sig allt mer, ända tills det töcknar hennes ögon. Värmen, blomdoften, dammet, allt verkar söfvande. Hennes hufvud sjunker ned mot armen, som hvilar på bordet. Kinderna bli röda, de mörkröda läpparne hviska drömmande, hon sofver. Sof, stackars Katri, det är sista gången du sofver så ljuft! Vakna aldrig, ty han kommer!
Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett ögonblick hejdade han sig, derpå höjde han armen och stötte till hårdt och säkert midt i barmen på Hedda, der hon halflåg i famnen på sin älskade. Och han hade träffat riktigt. Hon höjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes röda kinder bleknade blott, skämtet fastnade på läpparne, och lifvet flydde.
Med stora troskyldiga ögon betraktar han sin romanhjeltinna, Det är som om hvarje drag i hans barnsliga ansigte ville förkunna hans ungdomliga förtjusning, hans naiva beundran. Återigen måste jag vända mig bort för att dölja ett litet smil, som ovilkorligen kommer mig på läpparne. Jag betraktar den unga flickan. Hon är icke vacker, men så behaglig att se på.
Det hade icke vexlats ett förtroligt ord mellan de tre under detta misslyckade möte; men modern, som kände hvarje linie i hans ansigte hade sett smärtan bakom de bleka, beherskade dragen. De båda kvinnorna hade följt honom till tåget. Och medan de långsamt gingo från stationen satt bilden af detta bleka ansigte med de sammanpressade läpparne som inbränd i moderns hjerna.
Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked, varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga ord.
Det var så hett der och luktade så starkt. Patron gick, röd i ansigtet, af och an. Han tycktes vara vid elakt humör och var alls inte vänlig emot den sjuka, som låg der feberhet och häfde sig. Hennes ögon dem glömmer jag aldrig. När vi kommo in, så stucko de sig i oss som eldpilar och lemnade oss icke. Hon rörde läpparne, och de hvita fingrarne spelade på täcket så flinkt.
Sömnen färgade hennes kinder ännu högre, läpparne svullnade en smula, det röda håret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupén. Lampan osade, flamman blef allt mindre klar, hon drömde så ljuft, der hon halflåg. I sömnen knäppte hon upp klädningen, som spände en smula, löste upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina fötter på motsatta sidan och ilade så nya öden till mötes.
Löjtnanten knep ihop läpparne och sköt ut sin kraftiga underkäk, så att hans hufvud fick någonting, som kamraterna kallade »napoleonskt». Det är en sak, som likt ett ondt öde förföljer mig, gör mig olycklig och tillintetgör alla behagliga drömmar. Och hvad är det? Det vore väl märkvärdigt, om vi inte kunde få bugt med det, hvad är det? Jag har haft ett äfventyr, Adolf, en flicka...
I dag var det två månader, sedan hon lemnade skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende. Hon fick icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen, jemka om kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog hon så oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af en kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla.
Hon slöt läpparne hårdt och samtalet var afklippt. Det blef en lång paus och William började se brydd ut. »Vill du inte också bli min sekreterare?» sade han och strök sakta med sin hand öfver hennes, som hvilade på bordet. Hon såg upp. Detta var första gången något likt en smekning funnit väg mellan dem.