Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 juni 2025
Hon hade en spetsnäsduk i ena handen, i den andra ett krucifix. En mängd folk sprang in på gården efter »den hvita guds moder». Arbetare, käringar, pigor och barn. Det var ett bullersamt sällskap, de talade med hvarandra, korsade sig, jemrade sig och beskrefvo för kusken eller diakonen, som satt bredvid honom, sina lidandens historier.
Petu gick, men kom snart tillbaka och sade, att hon inte syntes ännu. Ville började åter kälta. Jag är hungrig, mamma. Mamma, jag är hungrig. Gå ut på gården på en stund med Petu. Sök åt er vackra spånor från lidret, så att ni få leka, bygga hus och annat sådant. Gå nu, så ä' ni snälla. Nej, jag vill inte. Ville ämnade börja skrika, men fadren röt åt honom, och då blef han ögonblickligen tyst.
Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och sjömätaren!
Och så menade vi, att du borde tänka på att skaffa mer heder åt gården. Du är redan över din medelålder, och en så rik bonde som du behöver väl bara åka till närmaste granne för att göra ett gott brudköp. Han vände henne ryggen och begynte gå utåt åkern. När trälarna sågo det, följde de efter och togo vid igen med arbetet.
Men han märkte ingenting, han sprang bara vidare. Det hördes musik från gården. En hop ungersvenner stodo eller lågo kring en stege vid stallbyggnaden, rökte der sina pipor och samtalade. Några gamla qvinnor i sina svarta fransprydda hufvudbonader sutto på en bänk och betraktade småbarnens lekar med grisarne. Ella såg ingenting. Han tog Toimila-stugans alla fem trappsteg i ett hopp och gick in.
Än ensam, än med Samuli. Han var nu fogde på gården hos den nye ägarn, men ännu hade han ej gift sig. Han friade icke längre till Nadja, han väntade. Under tiden var det en eller annan af flickorna som försökte hvad de kunde med honom, men han var icke af det slaget. Han förstod sig icke på qvinfolk.
Stellan satt för det mesta i Kerstins fönster om eftermiddagarna och tittade på. Rabulisternas mödrar hade förbjudit dem att leka på gården, så länge tvätten var uppe. Den hängde för resten så lågt, att man måste krypa under den för att komma fram. Stellan satt och såg på allt detta med en underlig känsla i bröstet. Det var som om han blivit avsatt, detroniserad.
Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en särskild nyckel och sprang ut på gården.
Hon kunde se, när han gick öfver gården, hur han svängde på bakdelen af sin kropp, hon måste småle, likadant gjorde ju också Olli; inte kunde man tro, att han, hennes man, varit med om så mycket och för ett år se'n varit så förstörd, eller att han var så gammal, nej, det kunde ingen tro. Bara hon nu själf blef frisk och kunde vara med!
Tom och ödslig, lik en tall på heden, Där en skogseld gått med härjning öfver, Syntes nu den fordom rika gården; Men i stugan satt värdinnan ensam, Mot sitt söfda barn i vaggan lutad.
Dagens Ord
Andra Tittar