Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 september 2025
Och med bortglömd adel, med förgäten ära Till hans fötter slafvar sina rökverk bära; Och af lejda skaror, som kring borgen stoja, Ropas han jublande ut som en gud. Såsom kung står brottet, och det goda dväljes, Sanningen förtrampas, mänskligheten säljes, Och den höga tanken blir en dvärgväxt blomma, Dignande under förrädarens hand.
Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden. Så låtom oss då genom honom alltid till Gud »frambära ett lovets offer», det är »en frukt ifrån läppar» som prisa hans namn. Men förgäten icke att göra gott och dela med eder, ty sådana offer har Gud behag till.
Denna lag var alltför sträng för att ej i tidens längd varda förgäten, åtminstone allt mindre tillämpad. Men för Petros var det nog, att lagen fanns; för tillämpningen på Hermione ville han själv sörja.
Du, som, flarnet lik På vindomsusad bölja, byter härskare, Du, eller jag, som delar Backosplantans lott Att lyftas och att falla ned med samma stam? Ej är den tid förgäten, när för Telamon, Vår kung, du kröp och för hans segerstolta son, Sköldbärarn Ajas, hyckelödmjukt böjde dig; Ej glömd den är. Då var du fattig, jag var rik.
Han var fattig och förgäten, han led stundom förföljelse, ofta otack; men se, vilka ting han uträttat med sina små hjälpmedel, och se, vilken rad av efterföljare han funnit på forskningens bana! Så är det nu ringa konst eller ära att bygga det färdigt, som företrädare grundlagt; men det är ära, att bygga en grund, som består genom tidevarven.
Vad tror du, att Hermione då hade gjort? För min del är jag övertygad, att hon skulle sagt: det är du, som har rättighet till Karmides' hand. Jag skall visa honom från mina ögon. Men du vill det icke, Rakel, och däri gör du orätt. De äro lyckliga, de älska varandra. Jag är förgäten av honom. Dina ord äro frestelser, Myro. Jag känner mig ofta hågad att följa ditt råd.
Där förgäten jag satt I min ensliga dal, Såg jag stjärnornas tal, Hur de saliga gå Öfver dimmor och natt, Hur de strålande bo I det eviga blå, Och då flydde min ro, Och då tänkte jag så: Hur oändlig, o Gud, Är din kraft, och hur rik! Blott ditt härskarebud, O, en vink af dig blott, Och jag, stjärnorna lik, Genom rymderna gått, Och nu suckar jag här!
Ho är jag, Herre, att jag vill mästra din skapelse? Var var jag, när morgonstjärnorna lovade dig? Därför att ni är ödmjuk, fader, har dock Herren givit er profetians ande och vishet att läsa stjärnornas skrift. Ni kan icke förneka Guds gåvor. Vad säger ni om er själv? Jag är den myran, till vilken Herren sade: gack, drag ditt strå, och bliv förgäten!
Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.
Högt på stranden ser man nu din julle, Liksom om du aldrig mera skulle Kasta ut för fjärdens skaror näten, Af hvartenda älskadt värf förgäten. O, bland, kyrkogårdens sorgsna pilar Slog du läger, där din flicka hvilar, Och då dagen släcks och tändes åter, Sitter du vid hennes graf och gråter. Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta.
Dagens Ord
Andra Tittar