Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 september 2025
Det båtade heller icke att nu rycka upp dörren, ty ormarna skulle ändå hellre stanna i värmen, där de voro. Och faran skulle ha blivit ännu större, om någon försökt att draga ut henne ur buren. Allt fler och fler av ormarna rätade på sig och började leta sig in mellan kläderna. Han knöt de starka händerna utan att kunna hjälpa henne, och det glimtade i hans ögon.
Fyrn är tänd, och sjön går öppen! Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten var rädd. Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot.
Dock, länge räckte det visst ej, ty i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna omkring sin syster, slog på lågorna med sina små händer, och innan kort var faran förbi för Rosimunda. Similéklädningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu värre var, att Sabina stackare hade brännt sina händer, så att de voro alldeles fulla med blåsor och sår.
Men slutet har alltid varit, att faran var för stor, tillgången och värdet kunde icke beräknas. Måhända kunde det falla så mycket att tjugufem eller trettio uns icke skulle vara värda mera än ett uns guld; det är omöjligt att veta.
Fatta mod, än står oss hoppet åter, O dotter, hör din moders röst en fåfäng tår du gråter; Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann, Han lefver än, han tänkt på dig, och därför lefver han. Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blindt mot faran, Det var mitt tysta afskedsord, då han drog hän med skaran.
Han vet att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det veta vi båda. Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom.
Saken var den att Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med Albin.
Kunde jag endast göra det droppe för droppe och stå bredvid och åse dina kval! Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt läge. Medan hans fiende talade, hade han närmat sig den dörr, som ledde till balkongen. Han sökte hastigt öppna henne för att rädda sig med flykten. Men rigeln gjorde motstånd. Flykten åt detta håll var honom avskuren.
LEONTES. Fruktansvärdt han kämpar i sitt innersta, Fast armen, vissnad, vägrar vreden tjänst. Jag vill Tilltala honom. Yngling, faran är förbi, Blott hvila, du är räddad. DEN SKEPPSBRUTNE. Gudar! Står hon ej På klippan ensam, värnlös. Hör du ropet, hör: Förbarmande! LEONTES. Hvem ropar, hvem är värnlös, säg?
DANN. Ursäkta, herre, endast faran För hennes täcken gjorde henne varm. FRANK. Varm? Kalla det ej värma, som var harm. V. FANN. Man måste tåla något af de gamla. FRANK. Rätt gärna, blott de nöjas med att samla En hop millioner stilla och i fred Och låta bli att pocka, gnata, skramla Och vända hela världen upp och ned. v. DANN. Det sista, herre, är de ungas sed.
Dagens Ord
Andra Tittar