Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 september 2025
Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna tro jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är nödvändigt.
Att underkasta sig den rådande kyrkan det enda pris, vartill de skulle kunnat avvända faran hade de ansett för en synd emot den Helige Ande. Ingen framträdde med ett sådant förslag, som endast skulle väckt förbittring hos de ivrigaste och smärta hos de andre. Det fanns icke ens någon, som tänkte på en sådan underkastelse.
Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över, stack han näsan i vädret och visade klorna.
Det har inte jag, fast jag är gosse. Ja, ser du, jag var sjelf häst. Vi hade ingen häst och ingen dräng, och när det var brådt om, spände jag mig för plogen och drog den i potatistäppan. Åhå! utbrusto barnen. Men hvem körde? Det behöfdes ingen kusk, när hästen var så klok. Han visste precis hvad han skulle göra, och när fåran var plöjd, tog han potäterna och radade dem i fåran.
Han vet att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det veta vi båda. Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom.
Fyrn är tänd, och sjön går öppen! Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten var rädd. Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot.
Nu har jag fått, vad barnet längtade efter, men stormen har fört mig längre ut, än vad jag själv ville. Nu ville jag, att antingen elementerna lade sig till ro, eller att någon, som vore starkare än jag, kunde föra mig bort från faran, vilken jag trodde mig aldrig komma att frukta. Men jag vet på samma gång, att det icke kan ske.
Sjelf hade han aldrig tänkt sig en sådan möjlighet; men förr moderns altruistiska sjelfbevarelseinstinkt hade faran förefunnits och derför hade hon legat kvar på sin post som en trogen hund, vaktande sin herres egendom. Trista dagar hade det varit, dessa sommardagar, utan annan glädje än arbetets.
Sådan slöt han, sådan var han, Karl i början, karl i slutet, Trög i ord, men kvick i faran, Med om saken oafbrutet. Van att handla, ej att pråla, Van att sakna, van att tåla, Var han man att allt fördraga, Allt, ja, utom ett att klaga.
Deruppe vid sjön gick det långsamt, men småningom drogos de väldiga mastträden närmare strömfåran, vaggade i början makligt framåt, togo sedan fart och störtade så pilsnabbt fram, än rakt och jemnt, och än i våldsam gungning, upp för höga och vilda vågor, och så ned igen i det skummande djupet, tills nästa våg åter höjde dem och med kraft slungade dem ifrån sig, in i den jemna fåran nedanom.
Dagens Ord
Andra Tittar