Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 juli 2025
I femte sången, just när allt är förberedt för att krossa Fjalar, når hans själfförtröstan sin höjd. Han solar sig i sitt lands härlighet, den han förmenar sig ensam hafva skapat, och då han af Sjolf erinras om gudarne, drifver stoltheten öfver den förmenta segern honom att nästan förneka dem.
Så säger HERREN, din förlossare, han som danade dig redan i moderlivet: »Jag, HERREN, är den som för allt, den som ensam utspänner himmelen och utan någons hjälp breder ut jorden.
Sådana stämningar och sådana anfall hon kunde aldrig ens för sig själv ge någon riktigt bestämd grund kommo ofta över henne på senare tiden. Det var som om den sjudande, spirande våren, Paris' glada, väntansfulla vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan, som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam, kunde knyta händerna och skrika högt. Och emellanåt kunde hon sjunka ihop i en pinsam ängslan, i
De gingo till och med så långt, att de inte läto honom dricka ensam. »Östkvist», sade Perander när han komfortabelt låg i sin säng. »Titta efter i skrivbordslådan, där ligger försäkringsbolagets papper.» »Det är ingen brådska med det», sade Östkvist. »Du får ändå inget, om du inte är sjuk minst en vecka, Isidor.»
Det vore dock orättvist, att anse Lucidor ensam skyldig till dessa försummelser mot det poetiska jemnmåttet och språkrenheten. Det hörde tvert om till den svenska skaldekonstens födslovånda att frambringa dylika vidunderligheter, oaktadt man hade så mycken kunskap om de högsta och renaste mönster. Ett kulturspråk och en poesi byggas vanligen ej på en dag.
Så han talte och satte sig ned förgrymmad i gungstoln, Medan, hans mulnare stund undvikande, sakta hans maka Vandrade ut till sitt kök, och den sörjande dottren tillika Tröstlös gick till sitt ensliga rum att gråta i stillhet. Ensam blef med sin fader den sextonåriga flickan, Mildt i sitt barnsliga sinne bevekt af den åldriges sorger.
Blodig lek var bragt till ända, Segern vår väl mången gång; Hären fick till ro sig vända Efter slutad bön och sång. Trötta skaror sökte tälten, Höllo glade rast igen; Lode? Nej, han mätte fälten, Spökade kring nejden än. Ensam gick han för det mesta, Utan buller, utan ståt; Några män blott, af hans bästa, Fingo följa honom åt.
"Sylvia och du skola få följa med hitopp om somrarna", sade fina frun, "eller får Ante komma ner till oss." Madlena sänkte hufvudet. Allt ljus var som försvunnet ifrån hennes förut leende, lyckostrålande, anlete. "Lilla kära barnet mitt", sade fostermodern och drog Maglena mildt intill sig. "Ante får många syskon här, och fosterbröder också. Lilla Sylvia min är ensam hon, utan liten syster."
Han spanar omkring sig, men han ser intet annat än snö ingen väg, bara snö. Då faller den stackars gossen på knä i snön, knäpper sina händer och beder under strömmande tårar: "Gode Gud, du ensam kan hjälpa mig här i denna stora skog. Hjälp mig åter hem till mor, som väntar på mig därhemma, och till Anni, som jag skall lämna min slant. Gode Gud hjälp!"
Men när Nilenius fick se huvudet på gubben, mörknade han. Han vände sig till hustrun och sade med något som skulle föreställa gott humör: Vet du, om jag mötte den gobben ensam i en skog tog jag å hängde han i näsduken. Ysch, så du säjer! skrek hustrun i det hon försvann in i stugan. Diakonen
Dagens Ord
Andra Tittar