Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 september 2025
Skottet skulle alltid döfva så mycket, att jag kunde hinna ge honom ett till. Men skjuta bakifrån? Se honom vända sig om, bitter, hatfull, döende denna människa, för hvilken jag krupit i stoftet som en hund nej det var för vidrigt. Om morgonen satte jag mig att arbeta innan klockan var sju. Och dagen gick. Men på kvällen bröt lifsledan åter våldsamt fram.
Jag vet, att min dotter är död och att du själv suttit och vaggat barnet... Å, nu förstår jag, nu förstår jag. Ja, här på torvbänken satt Jakob och vilade sig. Han var trött och varm, och själv fyllde jag hornet åt den lille med frisk mjölk. Han sade att han fått det av en döende, som tagit kristnan. Mer berättade han inte.
Han vågade ej resa sig, han bara grep allt hårdare tag i bordskanten, krampaktigt, som en döende. Håll dig fast var stilla ej ett ljud! nästan skrek han invärtes till sig själv. Och han höll ut tills han kände hur attacken släppte, han blev matt, men lugn, ofantligt lugn. Första gången på mycket länge gick han beslutsamt och lade sig. Gud kör mig i säng! mumlade han, bittert skrattande.
Det sägs om den döende, att hela hans liv rusar honom förbi, strax innan slutet inträder, och det bör väl vara så, att man då ser allt, vad man själv levat, kanske i ett nytt ljus. För min del vet jag, att den sista natten, när det så långsamt blev dager, och gossarna uttröttade gått till ro, då såg jag mitt eget liv och allt vad hon och jag upplevat med varandra, såsom jag aldrig sett det förr.
Hon talade till den döende fru Helena sköna ord och hugsvalade henne med att ofta nämna ditt namn. Jag vet då, vem denna kvinna är, sade riddaren. Och det var i hennes famn du lade min son? Ja, vad annat skulle jag göra? Är hon nu borta härifrån? Ja, hon följde det främmande folket eller rättare: det främmande folket följde henne.
I den stund, jag står framför dig, andas Dina söners banemän ej mera." Så han sade och för fadrens fötter Kastade hans oväns bistra hufvud. Opp från golfvet sprang den gamle fadren Och kring sonen slog sin famn, men redan Döende mot golfvet nedsjönk denne; Och i fallet följde fadren äfven. Af förblödda sår dog Tomas Hane, Och hans gamle fader dog i glädje.
Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av ett kloster. Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en stålört, en styvmodersblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring.
För öfrigt är kompositionen af det hela sinnrik, och idén att genom en rask flyttning fram i tiden få händelserna midtunder deras närvaro att stiga tillbaka och upplösa sig i dunkla, drömlika skuggor är förtrollande och ger stycket likheten af ett sakta döende adagio eller en ström, som störtar sig med vattenfall mot hafvet och den ena minuten brusar, den andra förlorar sig tystnande i det oändliga.
Natten är förskräckande för dem, som kunna frukta. Måhända bävar Sorgbarns hjärta och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes, Assim, och ledsaga dem hit! Här är mycket att röna i natt i skogen, sade Assim och gick. Då han sent omsider återvände, bar han den döende gossen i sin famn och lade honom vid Singoallas fötter.
Vilka anställde och ledde Bellmansförföljelsen tror du? Jo! Bellmansentreprenörerna! Min son, uppfyll min sista önskan innan jag lägger igen ögonen! Bliv entreprenör och du skall bliva stor och lycklig!» Oaktat överdrifterna i dessa den döende mannens ord kunna vi icke förneka dem en viss grad av sanning.
Dagens Ord
Andra Tittar