United States or Czechia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka oro. Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag? kom gumman emellan.
Han vågade ej resa sig, han bara grep allt hårdare tag i bordskanten, krampaktigt, som en döende. Håll dig fast var stilla ej ett ljud! nästan skrek han invärtes till sig själv. Och han höll ut tills han kände hur attacken släppte, han blev matt, men lugn, ofantligt lugn. Första gången på mycket länge gick han beslutsamt och lade sig. Gud kör mig i säng! mumlade han, bittert skrattande.
Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka oro. Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag? kom gumman emellan.
De äldsta sjönko nickande ihop mot bordskanten, och sömnen började också att överväldiga Valdemar. Han sträckte lugnt ut sig på halmen i sovlådan bakom bänken. I morgon få vi se till, att vi bli riktigt goda vänner och... Han somnade utan att fullfölja meningen. När han begynte andas djupt och jämnt, så att alla hörde, att han sov, reste de sig, men tyst och försiktigt.
Valdemars blick irrade över honom utan ro. Så får jag också taga hjälpen från människofunder. Än ligger järnet från Stålberget onyttjat kvar på kyrkvallen. Broder, än kan jag låta smida två fjättrar. Också jag kan det... älskade broder. Harporna! För all barmhärtighets skull, harporna! ropade de svarthåriga Folkungarna, och guldsöljorna ringde mot bordskanten.
Valdemar släppte Luitgard och mötte broderns blick. Tummen följde utefter bordskanten, och ett par gånger öppnade sig läpparna för att säga något. Magnus gick fram och reste upp bänken och satte sig på den. Luitgard kände rökelsedoften från hans kläder. Jag har något att tillstå för dig, broder, började Magnus och slog ned ögonen.
Det enda i hela verlden, jag hade att frukta, var att glömmas.» Sonen stödde ena armbågen mot bordskanten och lampskenet föll på hans tättklippta, mörka hufvud som på en polerad knapp. Det fans likhet mellan hans och moderns drag, men hans ögon voro ljusgrå i stället för hennes bruna; och det som hos henne var lidelse hade hos honom afkylts till ironi.
Om jag gör det är jag förlorad, man för bort mig och mina föräldrar och han grep hårt i bordskanten och bet ihop tänderna: jag måste sitta stilla ej röra mig tills det är över! tänkte han. Men samtidigt kände han det som skulle han ögonblickligen söndersprängas. Huvudet blev ovanligt lätt, tomt, ångesten blev till fasa, fasan till namnlös skräck.
Hon såg liten ut, liten och späd. Hon satt på bordskanten och dinglade med benen. Hon frågade: Är det svårt att vara ensam? Det var icke gäckeri i frågan, icke heller medlidande. Det var ungefär en vanlig fråga. Hur mår ni? Har ni det bra? Abraham började en lek med hennes nakna fötter. Han lekte hök och duva. Och hon upprepade sin fråga: Är det svårt att vara ensam?
Dagens Ord
Andra Tittar