Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 maj 2025
Jag, som aldrig haft en dålig natt och inte vet, vad en krämpa är. Jag blir gammal, gammal. Han räckte armen efter Luitgard, och hans röst blev varmare. Du skall sätta dig här, Luitgard, som du brukar, när allt är väl mellan oss. Här i min stol, så att jag får ha huvudet i ditt knä. Bara medan vi spisa, min broder konungen och jag. Hos dig är lugnet. Du gör allt gott och ljust omkring mig.
Framför honom stod den bleka Luitgard, som frivilligt hade följt honom i hans fångenskap och som han därför låtit viga sig vid. Påtagligen hade hon nyss rest sig från den kullslagna bänken. Hon bar fullt med hängsmycken och knäppen av silver på den svarta dräkten. Ett kallt och otåligt veck lade sig mellan hennes tunna ögonbryn. Han höll fast henne i ärmen utan att vilja släppa henne.
Men fru Luitgard slog dristigt med sitt ridspö i bordet. De eländiga! Har du inte nog på dem? Jag har bara tre ridsvenner med mig, men jag ber dig, herre, att följa med oss. Och när en kvinna ber, svarar kung Valdemar ja. Ja, svarade han klingande och kysste henne på ärmsnibben och på händerna, glad över hennes närhet. Han såg ingen annan, och salen skulle ha blivit tom och kall, om hon hade gått.
Vill du ännu en gång göra mig till viljes, bad Luitgard, så stanna vi här bakom kullen ett ögonblick och låta skaran tåga förbi. Vilka dessa ryttare än kunna vara, dina vänner äro de knappast. Stackars herre, dina vänner hänga med rep om halsen. Han grep henne om handen så hårt, att hon drog den tillbaka med ett lätt rop. Ser du den ryttaren, som viker ut där ur raden? frågade han.
Han såg sig förvirrat omkring och räckte sig efter Luitgard. Magnus märkte hans oro. Men om du är mig en god broder, fortsatte han lika sakta, så önskar du inte något så dåraktigt. Utan då låter du mig än mer förstärka vakten, så att ingenting händer, när jag inte mer finns till. Jag gå ut! svarade Valdemar med samma ängslan över sina drag. Jag stred ju i det längsta för min sak, men nu!
Det kom emellertid många offrande till klostret, och bland dem var en ung änka, som hette Luitgard. Hon var blåaktigt blek med svart hår och en liten skuggning på den tunna överläppen. Halsen och händerna voro väl magra, men ögonen bländande. Och hennes blekhet framhävdes vackert av den veckiga svarta dräkten. I handen höll hon ett ridspö.
Vart skulle jag gå? Mina forna undersåtar skulle kasta sten efter mig och riva kläderna av mig. Nej. Jag har det bättre här. Murarna äro tjocka, och det är vitt skinn för vindögat. Bara jag får behålla Luitgard. Och låt mig ibland som förr få sitta ute i borgarestugan. Den är åt solsidan. Jag skall säga till därom.
Valdemar släppte Luitgard och mötte broderns blick. Tummen följde utefter bordskanten, och ett par gånger öppnade sig läpparna för att säga något. Magnus gick fram och reste upp bänken och satte sig på den. Luitgard kände rökelsedoften från hans kläder. Jag har något att tillstå för dig, broder, började Magnus och slog ned ögonen.
Dagens Ord
Andra Tittar