United States or Nepal ? Vote for the TOP Country of the Week !
Så t.ex. omnämna en del skalder, att örnen allenast blickar opp mot solen, medan åter andra påstå, att han bor i solen, går till solen, sveder vingarna i solen, o.s.v.
Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem för pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid ett maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till Delfi sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att döma av blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte voro för dem nya eller åtminstone icke alldagliga.
Men stolt, såsom en Fader till sin slägt, Såsom en Konung till sitt folk sig vänder, Se qvinnans son, i Majestätets drägt, Som sina blickar kring den jorden sänder. Och hvart de vandra och hur långt de gå, Sin hyllning ger hon åt hans magt och ära, Dem högt förkunnar allt, som bor derpå, Och sjelfva djupen derom vittne bära.
Bära de prydnader eller blommor, eller skänker åt den sköna bruden på hennes bröllopsdag? Men hvarföre äro deras steg långsamma, deras blickar dystra, hvarföre glädjas de icke? Ack icke prydnader, icke skänker, icke blommor åt bruden föra de, de bära blott en vissnad blomma, den blomman, som var den skönaste af alla. Men se ur qvinnornas boning störtar den ljusa fremmande flickan.
Han har försäkrat, vad som föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans ord, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar in i naturen och kände bäst själv de hemliga villkoren för sin tillvaro.
Så flöto långsamt några få minuter, Och dörren uppläts åter, och Kutusoff Steg in. Sin ställning bytte fursten ej, Blott förde handen öfver ögat, såg En stund med skärpta blickar mot den komne Och med en knappt förnimbar nick begynte: "Jag låtit kalla er, min general, Hvarför, det vet ni själf.
Men nu upptog mig en ung gosse, han vårdade och vattnade mig och ställde mig i solskenet och kastade solvarma blickar på mig, och nu började jag rätt åter att trifvas. Jag reste mig i höjden, jag tänkte på, huru jag skulle bli ett stort präktigt träd, ja jag tror bestämdt att jag skulle fått blommor samma år. Men ack, min glada tid var kort. Den unge gossen reste bort. Han gaf mig åter åt flickan.
Hans blickar hänga fast vid hennes ansigte och det är för hennes skull, han går så illa åt cigarrerna. Jag vänder mig om och ler ett öfverlägset, blaseradt löje. Hur han drömmer nu, fint och skärt. Han är just i de åren. Man har lärt honom tro på »kärleken» ett mystiskt ord, som genom sin blotta klang sätter hans nerver i dallring. Han går i ständig feber.
Det föreföll mig som om allting stannat som om hela lifvet på en gång stelnat i sina former. Då stormen i mitt inre något lagt sig och tankarna klarnat, så att jag småningom började uppfatta hvad som tilldragit sig, kände jag först en egendomlig tillfredsställelse med mig själf. Jag hade uppträdt stolt, stark och sträng, hade krossat honom med mina blickar, mina ord och hela mitt väsen.
Mot dig jag blickar, tid, som har förgått, Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka; Ack, le och njuta, det var barnets lott, Och ynglingens är strida, och försaka. Hvad är den värld, som ljusnar för mitt hopp, Den palm, hvarom min djärfva aning talar, Emot den hydda, där jag växte opp, Och kransarna uti min barndoms dalar! Dock klagar icke jag.