Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 31 maj 2025
Trodde han, att Singoalla skulle återkomma? Men sommaren led; hösten kom; de röda, blå och vita blommorna vid bäcken vissnade, såsom Erlands vilda sinne; ekarna, som stodo här och där bland granarna, gulnade och strödde sina ollon på jorden; dagen vart kortare och himlen mulnare; flyttfåglarne drogo mot söder; regnet föll i skurar; bäcken svällde över det ställe, där Singoalla en gång suttit och Erland så många gånger efter henne.
Tillfälligtvis, eller måhända av vana, gick han den stig, han själv banat, till kullen vid bäcken, hans förra mötesställe med Singoalla. Granen susade som vanligt på kullens topp, bäcken sorlade ock som vanligt, och samma blommor växte där som förr.
Nu tågade de förbi honom, han tyckte att alla de vita mössorna sågo på honom; själv hade han icke någon ren mössa utan gick i hatt och det kom också för honom. Han följde ändock efter och blev knuffad i folkhopen; han stannade med de andra åskådarna uppe på backen; han trängdes allt längre fram mot sångarna; han kände igen gamla skolkamrater, men han vågade sig icke fram.
Och molnen purpurranda Sin blåa gräns Och jordens fägring blanda Med himmelens. Men källan står därunder Så ren och ler Och lockar fästets under I skötet ner. Dig, gröna äng, jag söker Ännu en gång, Där klara bäcken kröker Sitt muntra språng. Invid den gamla stammen Min torfbänk är; Och getterna och lammen, De trifvas här.
Detta satt nu lilla Märta och tittade på, och till sist frågade hon Sven vad han gjorde. »Förstår du inte, att jag sitter gröna backen?» sade Sven. Och hans ögon blevo stora av förvåning. Nej, det förstod Märta inte alls. Men eftersom Sven kunde hålla på med det så länge, antog hon, att det måtte vara något obeskrivligt underhållande och därför satte hon sig bredvid honom.
När jag kommer i stugdörren, skrika barnen och kvinnorna ropa att min svarta kåpa är ett stulet bårtäcke... och det är min fröjd, kung Valdemar! Så skall en folkungagycklare hälsas. Jag ville vara en lokatt hellre än en människa, bara för att få leva i skogarna och skrämma. Sitter jag ibland och gråter, när jag ensam rör strängarna, då är det för att jag hör Yrsa-lill vid bäcken.
När jag stod vid råmärket mellan våra ägor och vattnade oxen i bäcken, besinnade jag, att du kanske hade barn liksom jag och att ett gifte säkrare än annat kunde betrygga ett förbund mellan gårdarna. Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson. Och därmed skall jag fortsätta. När jag fick träffa dig i din sal och se din son, voro de tankarna fort bortblåsta.
Hålvägen fortsattes längs med bäcken, härjad av slagregnet och virvelstormen; översvämningen har kvarlämnat ett lager av grågrön smuts, som övertäcker de skarpa kiselstenarna, på vilka man slinter och gör fötterna illa.
Kolra vid Frönsan, upprepade Daniel, skakade på huvudet. Och Träsken spelade och stampade och skrek: Är du lomhörd, pojk? Kolran är vid Frönsan. Kolrakärran är sedd sör om forsen. Jag åker inte i sällskap med kolran Men mannen med det fromma ansiktet sade: Då får han skynda sig, Träsken. För nu kommer hon i backen. Långsamt rullade över backens krön en kärra med svart huv Träsken fällde fiolen.
Emellertid håller jag det ej för otroligt, att någonting gruvligt inträffat och i så fall har jag gjort en trevlig upptäckt. I morse, då jag och mina barn nalkades gården, gjordes halt i backen vid Spilleboda. Ty timmen var tidig och man blir inte väl bemött av lättingar, om man stör deras morgonsömn. Därför sände jag mina barn att plocka lite bär i skogen.
Dagens Ord
Andra Tittar