Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 juli 2025
Brytningen hade orsakats af Antti. Det skulle han äfven själf nödgas erkänna förr eller senare, då Agnes gjort honom olycklig... Då skulle han få lida samma kval som jag nu. Och då skulle han förstå huru svårt han brutit emot mig, förstå det och ångra. Men när detta inträffade, skulle han vara ensam i världen likasom jag.
Det susade fortfarande i öronen, och händerna darrade. Slutligen tyktes Agnes lägga märke till mig. Lisi liten, du kommer naturligtvis med oss i kväll? Jag ansträngde alla mina krafter för att få min röst att låta lugn. Inte kan jag rida. Antti kom knappast ihåg mig. Han vände sig helt om emot mig. Det är ju sant, det. Huru göra vi med dig, Lisi? Jag stannar hemma.
Olyckan är dock af mångahanda slag. Ingalunda. I grund och botten är det nog samma sak. Kära Agnes, lämna denna man! Res inte med honom! Skulle du vilja att jag stannade här? frågade hon. Jag måste slå ned mina ögon. Jag skämdes, ty hon såg nog att jag på inga vilkor velat hålla henne kvar. Nog blefve här en villervalla af, skrattade hon.
Blotta tanken att Agnes kunde misstaga sig eller göra någonting klandervärdt föreföll mig alldeles omöjlig. Om jag någonsin tvekade eller icke kunde klargöra för mig hvad som var rätt och hvad orätt, frågade jag mig endast: huru skulle Agnes i detta fall handla? Sedan gjorde jag så, som jag antog att hon i mitt ställe skulle gjort.
Men Agnes, hvad fattas då människorna här? Du tycker att vi äro tråkiga nåväl! Detta fel är af ganska ringa betydelse. Om du inte har någonting annat emot oss Skall jag säga det rent ut? Blir du inte ledsen? Nej, säg ut bara. De äro alla bönder. Jag skrattade. Är det det, som är så förfärligt? Förfärligt det vill jag inte påstå. Men jag har ingenting gemensamt med dem, ser du.
Anttis funderingar tyktes roa Agnes utomordentligt. Åtminstone sakna inte finnarna själfförtroende, sade hon med samma lätta glädtighet, hvarmed hon hela tiden upptog Anttis ytterst allvarsamt uttalade åsikter. Nej, Gud vare lof, sade Antti. Det fattas oss icke själfförtroende. Och icke häller uthållighet eller kraft. De egenskaperna ha våra förfäder inplantat hos oss.
Flickorna omkring oss upphörde icke att himla sig. Vårt anseende hade stigit otroligt, det såg man tydligt på deras blickar. Agnes satt ett stycke därifrån och hörde på, men sade ingenting. Hon vände långsamt bort hufvudet, men jag uppfångade dock en skymt af hennes blick. Det var alldeles nog. Jag fick liksom en kall dusch öfver mig. Jag hvarken skröt eller skrattade mera.
Jag smålog, nickade lifligt tillbaka och ropade »lycka på resan». Så läto de åter hästarna trafva och försvunno snart från min åsyn. Och jag kände ingen ledsnad, än mindre svartsjuka eller afund. Jag unnade tvärtom gärna Antti detta nöje och hoppades att han skulle ändra åsikter om Agnes samt slutligen upptäcka hennes goda sidor. Det försäkrade jag åtminstone mig själf.
Agnes skrattade. Säger ni detta värkligen på fullt allvar? Naturligtvis. Och Antti såg så allvarsam ut, att man icke kunde tvifla därpå. Tillägger ni inte: den finska folkvisan? Den finska jämte andra. Säg med detsamma: framför andra. Kanske framför andra. Den finska tonkonsten har ännu ej hunnit lösa sin uppgift, men den kommer att göra det i en framtid. Vänta blott!
På så lång tid kan jag omöjligen lämna barnen. Det lär väl vara så, sade Antti. Ledsamt nog. Men någon gång borde du dock få roa dig. Tänk om vi skulle skaffa en ställföreträdarinna. Det går inte. Barnen skulle inte komma till rätta med en främmande person, det vet du nog. Det kan väl inte hjälpas då. Agnes kastade på mig en snabb, forskande blick, hvilken jag lugnt besvarade.
Dagens Ord
Andra Tittar