Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 3 juli 2025
Ditt bistånd Tarfvar icke förarn Anton mera." Ändtligt genomskådande försåtet, Med en blick, som gnistrade i natten, Med en mund i fradga, ropte Adolf: "Nå, vid Gud, har jag ej skådat bofvar, Röfvare, som plundrat sina bröder, Mördare, som ryckt ur spenbarn hjärtan; Ingen har dock gjort hvad förarn Anton." Så han sade, och till förarns hjärta Trängde med hans ord den slängda knifven.
Du tänker naturligtvis göra dig lustig på min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag! Herr Adolf såg så förgrymmad ut han kunde. Hans ansigte, på hvilket godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att läsa, blef i hast helt förmörkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin oskuldsklara panna full af rynkor. Löjtnanten urskuldade sig.
Den lille Adolf kände ett häftigt begär att slå in ett par av de tänder, som lyste i länsmannens vidöppna, försmädligt grinande mun; hade han varit jätten Finn, eller åtminstone den för sina vidunderliga kroppskrafter bekante Smålandsdrängen "Puttetorpa-here", skulle han helt visst jagat patronen, länsmannen, skrivaren och hela den auktionsbesökande menigheten i alla kompassens väderstreck.
Särskildt hafva dock scenerna mellan Gustaf Adolf, Azouras och hertig Karl, mellan Azouras och hennes mor samt Ankarströms bekännelse frapperat oss.
Hon ville njuta strax. Adolf var fin, han doftade herre, det var någonting redan i hans yttre, som steg henne åt hufvudet. Hade han bara velat, så... Men han ville ju rakt inte. Hans natur var obegriplig för henne. Han var nog hjertegod, men ändå ville han inte. Det var bara pjåsk, förstås. Frökenaktighet, som Ulf sade.
Gubben Brant, sade Adolf, under det han vid Görans sida vandrade framåt på den slaggbeströdda vägen genom skogen, är i mitt tycke en typ av den äkte svensken, sådan Vår Herre väl egentligen ville ha honom tapper, avgudiskt kär i sitt fädernesland och dess krigsära, gudfruktig, sinneslugn, rättfram och bottenärlig.
Herr Adolf gick af och an på golfvet, så att den sidenfodrade rocken stod som en räddningsboj omkring honom. Hans ansigte började glöda. Små lilasfärgade fläckar brände honom på kinderna. Ett martyrskimmer upplyste hans eljes bleka anlete, men så kom han att se på löjtnanten, som just nu qväfde en gäspning.
Du ska få leva. Du kan vara alldeles lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig! En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad sprang till telefonen.
Ja, i dag skulle hennes öde afgöras. I denna timme. Om han kom der på isen, så vore hennes lefnadsroman utstakad, nyss börjad skulle den redan sluta i fattigdom, enformighet och färglös, tråkig hvardagslycka. Adolf skulle bjuda henne ett hem visserligen, men ett enkelt, fattigt hem, der blott en vore lycklig som en Gud, medan den andra... Han hade hennes löfte. Hemligt, oanadt af alla!
Nu har hon honom. Och han ser minsann hängifven ut. Det är en obehaglig person. Jag är säker, att det är något ondt med henne. Adolf försökte dra fram alla förmildrande omständigheter. Hennes brist på uppfostran, hennes sydländska temperament, hennes artistiska begåfning, som gaf anledning till så många frestelser, dem »vi andra hade svårt att förstå».
Dagens Ord
Andra Tittar