Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 3 juli 2025
Gud, som nekat mig döttrar, har i stället givit mig en son med varghjärta och en son med duvohjärta, klagade modern. Förstår du icke, att om jag velat hämnas på den unge Gustav Adolf med blod och död, skulle jag tussat på honom din äldre broder, som skulle ha sönderslitit honom?
Fina skulle spela en fantasi öfver »Don Juan» af Liszt, en rhapsodie af dito och så trion, naturligtvis af Beethoven, med bröderna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit Goltermann. Och så pluggar jag »Lucrezia» med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon är söt. Finas mörkröda, omfångsrika kinder liknade mer än någonsin röda strandladan vid Morsviken, och hennes ögon glänste.
Göran och Adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män, som, att döma av deras dräkt, tillhörde den så kallade herreklassen och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien.
Han ville säga något, men nu stod fru Anna i dörren. Det är tid, sade hon. Hög tid! viskade en röst inom Kerstin Flemings klappande hjärta. En natt och en morgon på Kymmenegård. Gustav II Adolf var från sin tidiga ungdom van vid strängt arbete, och det som icke medhanns om dagen måste mången gång upptaga natten.
Han stannade tvärt och sade, i det han ansträngde sig att få sin röst fast och låg: Thorsten, af mig får du inte de penningarne ... aldrig nej, du, aldrig! Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt silfvergehäng. Jaså, du säger det, Adolf aldrig? Aldrig! Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf. Är det ditt sista ord, kusin? Ja, Thorsten, mitt sista ord.
Med öppnade armar och hänryckning målad i sitt ansigte gick hon fram till honom. Min sol och min glädje, min efterlängtade enda älskling, min afgud, min själs skönaste ros! Söta barn herr Adolf var litet generad, torka fötterna, du glömmer alltid! Ah, förlåt! Nå, jag är nu ett nöt! Förlåt, min engel. Seså, nu är jag fin! Får jag så en enda kyss?
Men när törst och hunger han tillfredsställt, Sträckte han sig hvilande på bänken Och till värden med en vink begynte: "Skicka, granne, bud till fogden genast, Att med folk och vapen han må komma Och zigenarkungen Adolf gripa.
Ni sov så gott, att jag tyckte det var synd att väcka er förr, men nu är klockan fyra, och vi måste bege oss på väg, sade han. Göran och Adolf voro inom några ögonblick färdiga. De sade farväl åt de övriga masugnsarbetarne och följde Sven.
Nej, Adolf! Jag har sett Adolf! O, Gustav, han låg i Avéns matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han hade ett stort äpple i munnen! Hur vet du att det var han, sade Almblad. Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra ögat han fick det en gång då han stötte sig mot en spik i vedboddörren jag kände igen ärret. Det måste vara han!
Den smala träsäng, som hans bror Johan Adolf sovit i innan han gick bort, stod ännu där, och hans klocka pickade över sängen, ty mor drog upp den varje kväll. En liten blecklampa med smal, tunn veke brann på hörnet av bordet och upplyste rummet ungefär som med ett svagt månljus.
Dagens Ord
Andra Tittar