United States or South Africa ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han stannade tvärt och sade, i det han ansträngde sig att få sin röst fast och låg: Thorsten, af mig får du inte de penningarne ... aldrig nej, du, aldrig! Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt silfvergehäng. Jaså, du säger det, Adolf aldrig? Aldrig! Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf. Är det ditt sista ord, kusin? Ja, Thorsten, mitt sista ord.
Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade vänner i tjogtal och var en afgjord dansflamma för stadens alla fina damer. »Han var så nätt och så glad». Den Bjälomowska uniformen klädde honom utmärkt, och han hade en märkvärdig förmåga att få epåletterna att småklinga, då han rörde sig. Bältet med gehänget knarrade så behagligt och sporrarne utförde en verklig musik.
Äsch, att du bryr dig om sådant, Thorsten, du som har så fina bekantskaper! Du? Hon var alldeles galen i mig. Det är ju helt naturligt, men sedan? Jag lofvade henne Att gifta dig? Löjtnanten drog en djup suck ... han svarade icke. Och nu? Nu hotar hon att göra skandal, om jag inte genast ger henne... Hur mycket? Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu... Tusen kronor.
Men du, Thorsten, af mig får du aldrig låna penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du kan narra mig en gång till. Löjtnanten fortsatte att tala om sina förhoppningar. Öfverstens systerdotter, en rik och förtjusande flicka, skulle säkert inte säga nej. Då hade han bara ett steg till att komma på grön qvist ... bli adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter öppna för honom.
Alea jacta est! Dessa besvärjelseörd uttalades med graflik röst. Löjtnanten hade en god andra bas och var uppburen bland kamraterna som säker qvartettsångare. Herr Adolf ryste. Han stirrade hjelplöst på sin kusin. Hade han blifvit galen, eller var det verkligen fara å färde? Hvad tänker du göra, Thorsten? Inte är det väl din mening att ta lifvet af dig heller, du, unga menniskan?
Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock öppnade sjelf: Nå ändtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig för mina pengar ... jag måste sjelf betala svåger Lund och vill inte för någonting i verlden mankera! Du var snäll, som kom! Löjtnanten klappade sin kusin på axeln. Kära bror, min egen hedersprisse, du måste förlåta, men jag har inga penningar! Hvad? håller du mig för narr nu igen?
Han får endera dagen en utnämning, jag går upp och gratulerar och passar på ... du förstår. Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro försvunna. Lät farbror August narra sig, ja, så var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvämt i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet för utmärkelser och ordnar.