Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 3 juli 2025
Jag vet icke; men efter att ha gått igenom dessa propyléer till ett nytt liv, börjar jag skriva den här boken den 3 maj. Den 5 maj mottager jag besök av en katolsk präst, en proselyt. Den 9 maj såg jag Gustav Adolf i kakelugnsaskan.
Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plåga. Men du tyckte ju om den här i början. I början ja, men när jag var borta en qväll jo då Stackars Nadja. Nåå, och hvad vill du nu? Pengar, förstås. Nej, hvad jag nu vill, det skall jag säga dig, Atte... Jag vill få bildning! Herr Adolf skrattade högt, så högt han ansåg öfverensstämmande med sin värdighet.
Och när äfven denna natt förlidit Och på topparna af skog och fjällar Höstens sol sin första rodnad spridde, Väcktes förarn, styrkt af sömn och föda, Steg ifrån sin stråbädd opp och sade: "Nu, min vän och gode broder Adolf, Vill jag gå och söka mänskor åter, Att oss skaffa mat, ifall jag mäktar.
Det var en elev, sådan som de flesta, som komma in i nedersta violinklassen på konservatoriet, icke sämre, icke bättre. Musikalisk nybegynnare, icke utan anlag. Men han gjorde stormande lycka. Föräldrarne omfamnade hvarandra och sågo med tårade ögon på sitt segerhufvade geni. Fina applåderade, Adolf med, och småsyskonen hoppade omkring honom likt gula och röda små fjärilar.
Hustrun såg ut, som om herr Adolf sagt något, som kunde anstått en Cicero, hon smålog förnöjd, klingade med sina grannar, men korsade sig tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut.
Ren med mörker hade natten kommit, Långsamt vandrande sin stilla bana; Vaken låg likväl zigenarn Adolf, Vaken låg också hans trogna maka, Tysta båda dock, tills kvinnan sade: "Hvad kan nu i vida världen handlas, Efter syrsan sjunger så beständigt?"
När de der röda läpparne voro slutna, läste man i ansigtet ärelystnad och mod, men då de öppnades till tal, glömde man allt annat för att lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en röst len som honung och dock så metalliskt klar. Den stackars Adolf hade diktat verser, ja hela poem öfver hennes ögon. Deras obestämda uttryck tolkade han efter sitt sinne.
Herr Adolf försökte komma lös, med mildt våld förde han henne mot dörren. Inte i dag, kära Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater, riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det. Passar det inte! Åh jo, du, det är just det det gör. Dina fina herrar känner jag, Torsten Ulf, löjtnanten åh, jag känner dem nog. Men Nadja, du kan väl inte för din fru och barnet? Jo 'vars, hva' ja' kan!
Hon kastade mjölkkannan ifrån sig, ref upp lifvet, slet duken från halsen, slängde alltsammans ned på marken och gick närmare Adolf. Får jag komma så här nära herrn, nu när jag är torr, så att jag får känna på all den goda lukten ... ah! det är det bästa jag vet, det bästa i hela verlden. Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft förnäm, spelade honom om läpparne.
Adolf stod i dag med sina vänner och observerade den alltjemt sig ökande folkmassan vid Kajsaniemi värdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors hade någon här denna morgonstund. Hela den vackra parken var öfversållad af menniskor. Man trängdes i slasket, trampade i snön öfverallt, stod tätt som packade sillar, ett par hundra fingo rum i värdshuset, andra på verandorna, i sjösalongen, på broarne.
Dagens Ord
Andra Tittar