Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 oktober 2025
På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha att förkunna. Sitt ner, Lundstedt! började patronen. Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på några okända förseelser i bokföringen.
Som en i flykten träffad fågel redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende fartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffelnocken och afslagit tåget, hvaraf den hölls uppe. Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck och flög som en pil upp i masten.
Men jag lever för att en dag kunna avtvå blodfläckarna från dina fäders minne, för att kunna kalla dig en ärlig mans son, och jag väntar den dag, när din faders och farfaders oskuld förkunnas för land och folk. Förstår du mig nu? Ja, svarade ynglingen, och jag ville giva mitt liv för att du skulle få uppleva den dag du så högt efterlängtar.
"Du är sex fot och tre tum lång, och väger över tvåhundra pund, och den där ynglingen väger säkert inte mera än etthundratrettio. Mot en karl, som är större än du, skulle du försöka imitera en gentleman i uppförandet." "Jag ger fanken i vad du säger", svarade Bob. "Nu är saken den, att karlen skall hälsa på mig." Med det lyfte han sitt glas mot främlingen och sade skål. Främlingen såg honom inte.
Bad hon om att vara ung och skön Till sin kind blott eller till sitt hjärta? Bed som blomman, blomma du jämväl! Lif och tjusning älskar lifvets ängel. Bed som hon, men för din blomstersjäl, Ty förgänglig är din blomsterstängel. När ynglingen sin hälsning bringar er, I själen eldad, kransad gladt om pannan, Åt edra kinders färg han priset ger, Han hyllar blomningen; vår hyllning är en annan.
Jag ropade Eurysakes; vi skyndade Till stranden ned; ett sorl af Hellas tungomål Vårt öra nådde; dubbelt säll på klippans rand, Invid hvars sida skeppet låg, jag böjde knä Och bad om räddning för mig själf och för min son. Den blef oss lofvad. Med ett språng stod ynglingen På akterdäcket, sträckte gladt mot mig sin famn.
Ynglingen af 1865, ännu skälfvande af stigmatiseringen, utmärglad af kampen mot köttet och djefvulen, med öronen pinade af klockringning och psalmsång, kom in i den upplysta teatersalongen, i sällskap med djerfva ynglingar af börd och god ställning, och från första radens fond ser han nu dessa taflor från den glada hedendomen rullas upp och hör en musik, ursprunglig, med ett visst gemüth, ty Offenbach var germaniserad, sångfull, yster.
Men vid all den beundransvärda säkerhet, hvarmed han behärskade skutans minsta rörelser och förstod att liksom taga väldet af tvenne de mäktigaste elementer i förening, var hans tanke så litet bunden vid tillfällets företeelser, att han med den fullkomligaste besinning inlät sig i ett samtal med den adertonårige ynglingen, som bredvid honom skötte storsegelsskotet och som med en för raskare lynnen vid känslan af fara naturlig språksamhet tog till ordet.
Berusad af din skönhet, o min älskade, Försmäktar jag, min trånads flamma bränner mig. Kom, saknade, den sjuka bruden väntar ren; Kom, låt mig hvila vid din barm och långsamt där Min själ dig offra i en säll, fast kvalfull kyss!" Så prisade den ädla nu sin älskare. Men hem gick sorgsen ynglingen. Af stumma kval Hans hälsa tärdes, och hans ungdomsfärg försvann.
Det liknar vad ynglingen känner, som hör framtidens segerlöften sjunga i svallande blod. Ja, det liknar kanske mest den tysta framtidsro, som lever hos den man, i vilken ynglingen aldrig dött. Det låg djupt i min själ som hemlängtan, och det dröjde i decennier, innan jag kunde lyda dess maning.
Dagens Ord
Andra Tittar