Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 juli 2025
Gått vilse i fjellen, varit ute förra natten i den starka kölden», svarade Opsal stilla. Männen svarade ej med något utrop, utan sände blott en flygtig blick bort till oss, nämde något om, att det kunde ha blifvit farligt samt krasade åter på sitt fladbröd.
Lyktan rördes allt oroligare, slutligen ställdes den på isen. Bredvid den, litet längre fram, kastade sig någon ned ... det var Lasse. De andra skyndade dit, snart lågo de alla där, man hörde deras utrop genljuda i den stilla morgonluften. Det dröjde och dröjde, lyktan lyftes och sänktes igen. Dess sken tycktes allt mattare.
De hade icke väntat sig någon publiksuccès, väl vetande, att det icke fanns någon publik att tala om på Larsbo, och likväl hade tätatäten med den stadigt minut efter minut allt skönare spegelbilden ingivit dem en vag förhoppning om att bliva hälsade med förtjusta utrop, komplimanger, beundrande blickar. Det blev inte fallet.
Ty jag kände händer, som fattade om mig och stödde mig. Och det utrop som undsluppit mig, hade nått den döende. Ty från min hustru kom ett förtvivlans ljud av smärta, som sade, att hon kunde höra mig, utan att förmå lägga sin livlösa hand på mitt huvud. Detta ljud kan jag höra, när jag vill. För att få säga dessa ord hade hon legat och kämpat i timmar.
Då hade min hustru tagit en svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall. »Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt. Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall.
"Ja hör på nu säg du ju de igen." Ante såg strängt förmanande och varnande på systern. "Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!" Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora med vädjande uttryck. Ungmor i stugan gaf till ett utrop. "Men barn sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er."
Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre ljus, och med ett svagt, trött utrop av glädje slog hon armarna om mig och sade godnatt. Jag släckte ljuset vid hennes bädd och gick sakta ut ur rummet. Mitt hjärta var överfullt av tacksamhet för allt vad hon hade sagt. Det var, som om hon givit mig en skatt att minnas.
Gräset i vattnet gjorde i början hans fötter ondt ... han beklagade sig, gaf till små fransyska utrop, småskrattade, protesterade, skrattade igen, men följde. Så fann hon en sjömanshatt, som låg och flöt. Den torkade hon med kjolen och tvang den på honom. Ett stycke längre fram låg en upp- och nedvänd korg och simmade, den hängde hon på hans arm.
Men för att återkomma till vår resa, vad ger du mig om jag följer med, inte blott till Mariestad, utan ända till Lidköping? Ah! Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, först och främst min andel i skjutsen ... Det förstås.
Öfver pianot en ljus, något trasgrann sidenklädning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett misstroget, icke välkomnande leende. Fru Mäienen tog till ordet. Efter otaliga utrop och onödiga preludier kom hon slutligen fram med sitt ärende.
Dagens Ord
Andra Tittar