United States or Colombia ? Vote for the TOP Country of the Week !


Jag blir ängslig, när jag tänker den färd, jag där skall föra. Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt ännu. Och inte heller börjar, som du säger, den fula vägen genast andra sidan om Mariestad: man har, utom mycket annat, den härliga Kinnekulle att fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.

Den skall jag tillverka och sälja åt alla ämbetsmästare; ty de måste köpa därav både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad med, bara de lära känna den. Och de veta av den redan; ty jag har låtit mina pojkar sina resor utbasuna den. Jag säljer hemma min kammare. Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ... Det skall man se.

Men för att återkomma till vår resa, vad ger du mig om jag följer med, inte blott till Mariestad, utan ända till Lidköping? Ah! Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig genast, såg sin reskamrat och sade: Du skall , först och främst min andel i skjutsen ... Det förstås.

Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste även här hjälpa varann; att när den förra sist drog sig hastigt undan och viker tillbaka, börjar den senare tala, och talar följande sätt: Vägen mellan Mariestad och Lidköping räcker ända från Mariestad till Lidköping.

, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är det där i socknarna, mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken att ... Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, Gud ske lov! är hon likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.

Och att det blev , måste slutas därav, att de körde in i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen, såsom i början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en Mälaren och de övriga fem till lands. Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt väl.

Hos en Simonsson, landssekreterare i Skaraborgs län och gift med borgmästarens i Mariestad dotter, är han »gammal i gården». Vid kansliförvandten Stamms bröllop är han med, utklädd till lapp-spåman, går rundt om gästabudsbordet och skämtar med de sjutton flickorna. Med notarien i reduktionskollegium Graan har han likaledes stått i förbindelse.

Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du allvarsamt ond mig redan innan vi kommer långt som till Mariestad, skils vi ... redan där.

Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en gråblå färg och går bättre ihop med rum, där en bor med mindre förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare ... jag har levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag får åka ensam sedan den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och Lidköping ... ack, det är den naknaste, fulaste väg!

Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad, och har litet att samtala och överräkna med varann, ifall vi skils här och du far söderut, men jag åt väster. Låt oss äta häruppe. Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, vilka överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till köttet, han däremot sin lieblingsrätt gurkor.