United States or Eswatini ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sara hade på den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte just högtidlig ... det ordet passar inte ... men mera högstämd, och hon språkade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes hos henne ingen annan, än den, att hennes vanliga skalkaktighet i blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för nästan allt vad Albert ville.
Och att det blev så, måste slutas därav, att de körde in i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen, såsom i början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på Mälaren och de övriga fem till lands. Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt väl.
På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne.
I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan inte fördröjts ... hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags afton ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi söndagsnatten? Var? På Bodarne, svarade hon sig själv.
På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne.
Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån till Glanshammar, sade han. Så Vretstorp? Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först. Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Bodarne och Hova, och så är vi hemma. Vad, är du hemma i Hova? Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag satt min fot på marken vid Hova, så är jag strax hemma.
En morgon strax efter kommer en långkärra och en droska och hemtar; och så reser man; somliga på roddbåtar från Röda Bodarne, andra i droskan. Vid hamnen osar olja, talg och stenkolsrök; de nymålade ångbåtarne skina i lysande färger och flaggor svaja; långkärror skramla förbi de stora lindarne, gula ridhuset ligger der qvar dammigt och ruskigt bredvid vedskjulet. Han skulle fara på sjön.
Albert satte sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta, med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte sedan dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg han på henne? och hon tycktes själv ha kommit i en annan värld.