United States or Estonia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de kunde behöva till morgondagen.
Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet, spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på handelsmannens klaver under veckan.
Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de kunde behöva till morgondagen.
Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne.
Han hade ännu huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen, förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till fruktgivande examen.
Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
Jag sätter mig på en ångbåt, så får det bära hvart det bära vill.» »Till Trosa, kanske?» »Åhnej. Jag ska väl laga att jag kommer på en af kanalbåtarne.» »Tittar du upp innan du far?» »Absolut nej! Det får jag inte tid till.» »Nå. Och man får väl aldrig höra af dig heller?» »Det är inte troligt. Det skulle kännas som ett band ifall jag lofvade det.» »Så lofvar du ingenting.»
Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet, spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på handelsmannens klaver under veckan.
Man kan godt veta att tåget bara går till Trosa när man ser det försvinna är det alltid som styrde det rakt ut i den vida verlden medan jag ensam stannar kvar. Värst är det med en ångbåt, helst om utsigten är öppen och fri och intet land skymtas vid horisonten.