United States or Sint Maarten ? Vote for the TOP Country of the Week !
För öfrigt kunde nog ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken. Alla hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter barnungarna. "De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom.
Och i Italien som dom lindar barnen på en bräda för att de ska växa raka. Nej, det är fyra grader. Jenny har gått till speceriaffärn för att köpa tvål, vill du hämta de där bindlarna när du Här tog jag upp ett visitkort ur min plånbok och skrev: Förlåt, men jag blev hastigt upptagen. Kommer igen en annan gång! Jag lade kortet på handarbetet och gick ut i tamburen. Eva fortsatte att tala i telefon.
Man skulle vara frestad att antaga, att detta endast vore en ren tillfällighet att Willson råkat tappa instrumentet på ett eller annat sätt men ett par timmar senare anmäldes ett nytt brott maken till Willsons telefon hade också stulits.
Affärerna kan jag sköta per telefon, värre är det inte. Och Adolf kan man väl inte lämna vind för våg. Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav grisen mat, städade åt honom och spolade honom då och då med vatten, som värmdes något för att inte göra Adolf nervös. Ibland ringde det på telefonen.
Jag tog på mig hatt och rock. Eva såg och hörde intet. Hon talade i telefon. Jag lämnade huset och gick till stationen, for hem. I dag på morgonen mötte jag Evas man. Så roligt att träffa dig, sade han. Eva talade om att du köpt det där huset. Hon ville så gärna veta något om det.
Själv är jag aldrig utsatt för några olyckor, men jag kan aldrig besöka någon bland mina vänner utan att det händer dem någonting sorgligt. Det är naturligtvis inte mitt fel, och det förstå de. Men så fort de få se mig, ropa de: Där kommer fröken Alexander! Stäng alla dörrar och fönster och koppla från telefon! Alldeles som vid åskväder. Vad säger ni om det?
Det var mörkt, och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam. Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i telefon.
Summan skulle utbetalas till denne, på det han måtte hava medel nog att inom den bestämda tiden lösa uppgiften tillfullo. Exekutor bleve Simon själv. Bravo, utbrast Wolfgang. Den planen förefaller mig utmärkt. Jo, svarade Simon, och så är vi färtik med våre förhantlinker. Han upptog ur fickan sin lilla, trådlösa telefon, tryckte på knappen, och förde apparaten till örat.
»Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.» Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara ibland. »Vad ni är god, herr Pehrsson!» »Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven övertygande.
Städerskan försvann, och Dalström hoppade upp på golvet. »Sabla käring!» muttrade han. »Kalla det där att lura folk april! Så vackert snöväder! Ungefär lika intelligent som att 'det ringde i telefon'. Du milde gud! Men nu är det slut för i dag, ingen mera idiot skall kunna gå omkring och skryta med att han har lurat Johan Fredrik Dalström.»