Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !

Uppdaterad: 12 september 2025


Men rädd gick flickan och öppnade dörren, Kom i den svala farstun och stannade, dragande andan Länge och sökande tyst att kufva det klappande hjärtat. Men hon druckit sig mätt af aftonkylan, och kinden Mildare brann, och barmen sin våg ren saktare häfde, Rörde hon nyckeln lätt och i fadrens kammare trädde.

Han vidgar sjelf den med sitt svärd, Han fyller den med hopp och drömmar, Lik vandraren i öknens sand, Hvars blick sig trollar der ett land Med lunders sus och svala strömmar. Hans lit likne Jordans tåg, Men hennes är blott Kidrons våg, Som höljd af bergens skuggor rinner, Och vid den sorgsna banans slut, I Dödens haf men ej förut, Den stolta flodens bölja hinner.

bort, jag känner icke dig! ropar konungen, och ekot svarade: bort! i mörka kammaren. Man ropade: gick konungen till andra sköna land, att bära där en krona i ovansklig makt och fred? Ej röcks han bort att bota synd, av dödens stränga hand? Säg for hans själ med kroppen i den svala graven ned? Och hela folket ropade: vart gick väl konungen, och ingen ingen svarade i mörka kammaren!

Jag klagade såsom en svala, såsom en trana, jag suckade såsom en duva; matta blickade mina ögon mot höjden: »HERRE, jag lider nöd; tag dig an min sakMen vad skall jag väl säga, han nu har talat till mig och själv utfört sitt verk? I ro får jag nu leva alla mina år till slut efter all min själs bedrövelse. Herre, sådant länder till liv, min ande har i allo sitt liv därav.

Du vill det ej? Nåväl , denna svala dryck Har styrkt mig, lifvat mina krafter underbart; Mitt sår är ringa, striden kallar mig, jag går. TEKMESSA med sin LEDSVEN. TEKMESSA. Ej än! LEDSVENNEN. Han är försvunnen. TEKMESSA. Djärfva ungdomsmod! Zeus skydde honom, gudars skydd behöfves snart, Om ynglingen skall räddas; allhärjande, närmad hotar faran. LEDSVENNEN. Ve, de synas ren!

Medan nattens timmar förgingo, avbröts tystnaden och av herr Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en särskild nyckel och sprang ut gården.

Högre uppsteg dagen, Glädjen och behagen Väcktes ur sin långa vinterdvala; Vårens krans blef bunden, Göken gol i lunden, Och kring hyddan flög min kända svala; Luften ljöd och skogen, Minsta fågel trogen Göt i stämmor späda hjärtats brand. Allas fröjd jag hörde; Djupast dock mig rörde Lärkans ljufva lott i himlarunden.

Vid Zetinjas djupa, svala bölja Satt i dryckeslag en skara hjältar, Och en vacker flicka bjöd dem vin där. Men när bägarn hon åt någon räcker, Fattar han, i stället för pokalen, Hennes hvita hand att henne famna.

Och dottren kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder Det blida ögat skymdes nu af inga tårefloder, Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind, Och hvitare än fästets sky var hennes svala kind.

Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten. Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar, skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala dem.

Dagens Ord

filande

Andra Tittar