Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 september 2025
Lärjungarne och det öfriga folket stå ännu tysta och stumma. Ej heller besvara de frälsarens frågor hvarför de äro så rädda och hvarför de sakna tro för att kunna bekämpa storm och våg. I känslan af sin litenhet och vanmakt och af frälsarens storhet och väldighet hviska de blott till hvarandra: "Hvem är då denne, att både vädret och hafvet äro honom lydiga?"
Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa dig» sade den andre.
Men härmed väckte han blott en storm till i herr Gyllendegs bröst. "Bevare mig, fattige man", ropade gubben och såg, spanande omkring ängen, "alla mina får äro försvunna. Tviskinn och brända bullor! Visen mig, hvart ni jagat dem, eller skall jag krusa er med min käpp, att I skolen bli möra som knäckebröd."
Och vid den enfödde Sonen, av lika väsen med Fadern ... Nej, nej, vid Sonen, som är av samma eviga gudomsväsen. Jag svär det vid honom. Dessa ord, det förföljda kristianska partiets lösen, väckte en storm av ursinniga rop i hopen: Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner honom, Kyriaka!
Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer. Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade: Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm? Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
O du, hvars helga altar jag så mången gång Mitt offer bringat, Dike, tag den gärd ock nu, Jag helgar dig på denna strand, hvars höga fjäll, Som dina lagar fasta, trotsa storm och våg. Allt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om, Men evigt oföränderligt det rätta är.
Men för en af sällskapet var denna röst icke tillbakastötande. Den unga frun hörde den med ett glädjerop och kastade sig ett ögonblick därpå i sin hemkomna mans armar. Det var kapten Storm.
Hon blickade ut, hon såg Med tjusfull bäfvan i klarnad rymd, Och mot dess speglande anlet Bröts dagens rosiga sken. "O fader, en här jag ser, Från bergen tågar den långsamt ned, Som molnet tågar mot dalen Och gömmer åskor och storm. Men lugnt är det vida haf, I glans slår solen sitt öga opp, Och djupen skälfva af lågor, Och fästet spränges af ljus."
Med rocken och mössan fortfarande fulla av blommor och kryssande som en båt i storm satte Lars i väg. Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius höll sig för magen av skratt när sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars dunsade kull i ett träckhål. Han vrålade som en tjur. Han slår säj inte för han är så välklädd, grymtade Nilenius. Men Tun-Lars var arg.
Som att jag bor i Skillinge men hafwer målat En Tafla som att jag ser att Herrn är putträtterat i Tidningarna och som är ett Fartyg en slättopadt Skonare i full Storm så dett hoppar oppet och ner ute i hafvet och gungar så så ingen Menniska dett kan förstå så frågas om jag får utställa dett i Stockholm där som att jag aldri varit men längtat ditet och länktat om igen.
Dagens Ord
Andra Tittar