Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 juli 2025
Han både kände och visste, att han för alltid lämnade någonting bakom sig, vad nu detta var. Hans morfar hade ofta den sista tiden sagt till honom: Jaså, jaha! Jaså, du ska börja skolan i höst. Jaha, det blir en annan dans. Nu är det slut med sötebrödsdagarna. För resten sökte han utfylla morfars dunkla uttalanden med de underrättelser, han kunde inhämta av sina Göteborgskusiner.
Innan Stellan gick till skolan hade han träffat sin far vid frukosten. Han var vid ett förfärligt humör. Han hade "brickan", d.v.s. vakten och var som sådan ansvarig för ordningen bland artilleristerna.
Derpå började en annan kurs i dressyr. Han skulle vara oppe om morgnarne och köra fadern ner till staden, och detta innan han gick i skolan, så återvända med häst och vagn, spänna ifrån, sopa stallet och ge hästen mat. Samma manöver upprepades på middagen. Sålunda sköta lexor, skola, och två gånger om dagen köra till och från Riddarholmen.
Skolan var icke mer befolkad av Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära.
I hemmet berömde han skolan, tackade föräldrarne för befrielsen och förklarade att han aldrig hade så roligt som i skolan. Han glömde gamla orättvisor, blef mera mjuk i sitt väsen och mera frimodig. Modern började beundra hans lärdom. Han läste fem språk utom modersmålet och hade bara ett år qvar till gymnasiiafdelningen.
Hon stannade inte förrän nere i parken och där satte hon sig på ett säte och för var liten flicka, som åkte förbi på cykel, slöt hon ögonen och tänkte: två hundra kronor, det är mycket pengar, två hundra kronor, det är billigt, två hundra, kronor, det är många nyttiga saker, två hundra kronor det är ett helt år i skolan. För två hundra kronor får man en cykel!
Hans blyghet och menskofruktan hade efter tortyrhistorierna i hemmet och skolan tilltagit, och utflyttningen i stadens utkanter jemte sommarvistelserna på landet hade förvildat honom. Han ville icke lära dansa, och han tyckte pojkarne voro fåniga, som kråmade sig så der för flickorna. När modern vid ett tillfälle uppmanade honom vara artig mot flickorna, frågade han hvarför?
Kalle svarade först efter en stund: Slår di en tills rottingen går sönder i den här skolan? Dä vet ja inte. Ja har aldrig vatt mä om dä. Har du? Kalle skakade på huvudet: Nä, men i Malmö va dä en gång en pojke som fick klasstryk. Han sa dä gjorde ont. Skrek han? Kalle nickade: Han vrålade alldeles djävrigt. Det blev åter länge tyst. Till sist sade Stellan: Men dä ska inte vi göra.
Men dylika spratt, om de än gåfvo anledning till förargelse, utplånades snart af andra, som blott påkallade skratt; och då dessutom hvarje förolämpad, hvad ögonblick som helst han gick förbi skolan, kunde inbilla sig höra den af honom angifnes klagorop och sålunda hugnas, slog förtrytelsen aldrig djupa och utspridda rötter.
Ni har kanske läst Finlands historie? Nog har jag ju förr i världen läst den i skolan, fastän jag måste erkänna att det inte är mycket jag mins af den. Men vet ni hvad? Ni kommer till Petersburg nästa höst. Jag? Hvad skulle jag göra där? Nå göra ett besök. Se er omkring i världsstaden. Det blir väl knappast af, om jag inte får någon annan anledning. Vi skola hoppas att ni får.
Dagens Ord
Andra Tittar