Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 juli 2025
Jag måste gå dit genast, och du vet, att det är mycket att sköta om här hemma i dag, som jag inte hunnit med, när jag inte visste någonting förut, och därför måste du nu vara snäll och stanna hemma i dag och sköta om kon och grisen." Så fick han nu inte gå i skolan heller, och det var ändå det enda, som han tyckte var roligt.
Med ena handen höll han om en trädstam, och med den andra fattade han Kalle först i håret, sedan i kragen och höll honom öfver vattnet, till dess läraren och flera andra kommo till. Följande dag och ännu flera var Kalle borta från skolan. Han hade varit mycket nära döden, det visste han och alla kamraterna. Läraren besökte honom hvarje dag, och de båda hade mycket att samtala om.
Och den efterföljande italieniserande skolan gick i sin ordning ett betydligt steg framom Lucidor, i det att den återförde den svenska poesin, som af honom höll på att förvildas, till lärdomens och förfiningens hem och framför allt underkastade det svenska språket ett uppfostringsexperiment, hvartill det aldrig sedan erfarit maken.
I dag reser jag till landet, säger jag till Anna-Clara. Det kan inte hjälpas. Jag måste se hur det står till i skogen och vid havet en sådan här dag. Jag reser med båten på morgonen och jag är framme på middagen. Om du inte skulle gå i skolan kunde du följa med. Anna-Clara ser tankfull ut och så säger hon: Det är en sak som jag har på landet, som jag glömde då vi flyttade in. Tag hem den åt mig.
Jag förstod nu att det icke passade sig för en pojke att vara ett dygdemönster och dagen därpå startade jag händelsen med ringledningen och Farbror Teodår . Farbror Teodår var portvakt i ett hus som vi passerade då vi gingo hem från skolan. Porten till Farbror Teodårs hus öppnades sedan man tryckt på en elektrisk ringknapp. Farbror Teodår hörde ringningen och så öppnade han porten.
Hans far hade sagt något om farbror Ekenströms växlar, som haglade över honom, som om han prenumererat på dem... Under sig, i lilla förmaket, hörde han otydligt röster... Han var åter tillbaka i sin hemstad. Vårterminen hade börjat. Till det yttre var allt sig likt: hans eget hem, gatorna, husen, kamraterna, skolan.
Sålunda slöts förhöret i skolan till herr Gyllendegs triumf, rektorns hugnad och gossarnas yttersta förargelse. Emellertid, för att bruka herr Gyllendegs ordspråk, hade man icke sett alla dagars ända ännu. Generalen bet tänderna tillsamman och teg; men hans blick hotade.
Fanns det redan, då jag föreställde mig att jag var Josef? Är det detta, som gjort, att jag alltid vetat att jag är överlägsen alla jag känner, fastän det bara går skapligt för mig i skolan? Är det det, som gjort, att jag vet att jag på något sätt är bättre än andra? Dessa spekulationer störde ej hans trygghet. De gjorde den endast starkare.
I skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra afbrott, än de sedvanliga månadslofven. Hanna hade efter det första besöket i Bellas hem, dragit sig än mera inom sig sjelf; det var svårt för Bella att få ett ord ur henne. Dörren hade plötsligt smält igen, utan att Bella kunde förstå orsaken.
Men vi vilja taga den lärdom, som Herren själf gifvit oss af denna händelse. "Barn", säger han, "huru svårt är det icke för dem, som förtrösta på ägodelar, att komma in i Guds rike." Fr. Gossen, som icke kan. Jakob heter han, den gossen, som icke kan. Han är icke min vän. En morgon hörde jag, att hans mor sade: "Jakob, vill du vara snäll och bära in litet ved åt mig, innan du går i skolan?"
Dagens Ord
Andra Tittar