Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 juni 2025
Han dröjde, tycktes vänta ett svar, men stum Furstinnan satt, han såg det och vidtog än, Hans röst var vågens röst, då i storm den slår Mot klippans barm och brytes och suckar dof: "Från barndomsåren var jag din mulne son, Den andra, ständigt, ständigt den andra blott; Jag såg min broder ljusna i ljus, jag själf Blef mörk, men bar mitt mörker för mig och teg.
kvarhåller obegrafven, oinvigd, Från underjordens gudar afstängd, här en död, Fast icke du, fast öfvervärldens gudar ej Ha rätt därtill, men du blott tvingar dem därtill. Och därför lura hämndens makter straffande, Hades' och gudarnes Erinnyr, hur du må Af samma ofärd snärjas, som du själf beredt."
De höra till en annan värld. Min nyfikenhet kunna de väcka till en början, men ingenting vidare. Det var märkvärdigt, huru lugnt jag kunde åhöra alt detta. Jag undrade själf öfver, att det icke väkte den ringaste harm inom mig. Men jag var i djupet af mitt hjärta så glad öfver att hon reste och icke stannade här för att förstöra min äktenskapliga lycka ännu mera, än hon gjort.
Här klädde nu Johan af sig det mesta af kläderna jämte strumpor och skor och satte sig själf på trappstegen tätt framför brasan för att torka och värma sig. Gossarne stodo i täta dubbla led omkring honom och gömde honom för flickorna, som så småningom började komma till skolan äfven de.
Där han så, af egna känslor sliten, Står i osäll tvekan, själf sitt offer, Ser han dagen fly och kvällen sakta Öfver jorden höja purpurvingen; Och emellan sina pulsars svallning Hör han som ur fjärran röster tala, Tysta, svaga, brutna anderöster: "Dmitri, se, naturens hvila stundar, Lugnets, sömnens, glömskans blida välde.
Att skapa blef för henne hvad farmor kallat älska: att glömma sig själf. Så kände Elsa Finne den vårdag, då hennes första lilla bok låg på bordet i hennes hem. Det var dikter på prosa, barn af hennes inbillning, ännu famlande i sin flykt. Därför hade hon kallat sin bok: Med stäckta vingar .
Sagdt; och hon lämnade kvar den gamla i häpen förundran. Själf hon skyndade nu till de andra och följde dem hemåt, Drömmande, tankfull, tyst, i sitt ljufva bekymmer fördjupad.
Inte det minst fängslande i friherrinnan Cedercreutz' bok är nämligen den omständigheten, att den i så hög grad är en jag-bok. Med lif och själ hängifver hon sig åt uppgiften att njuta den och den blomsterängens, Rivieravägens, alpvyens ljufligheter; till sig och sin stämning hänför hon allt hvad hon upplefver; det existerar tydligen ingenting af någon nämnvärd vikt och mening utanför det, som har betydelse för henne själf. I
Icke snö och icke heller svanor; Nej, blott Hassan Agas tält där glänsa; Själf i ett af dem han ligger sårad. Han besökes af sin mor och syster; Blygsamt dröjer hans gemål att komma. När hans sår omsider börjat läkas, Lät han säga till sin trogna maka: "Vänta mig ej mera i palatset, I palatset och ibland de mina!"
Det låg ringaktning däri. Och hvad betydde väl hans uppförande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning, själfförgudning! Han hade behandlat henne som ett barn och hon hade låtit det ske, därför att hon i början hade varit bländad af glansen kring hans namn. Nu kände hon honom, och nu visste hon, att hon själf var lika mycket värd som han.
Dagens Ord
Andra Tittar