Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 september 2025
Men när han var färdig att springa till polisen för att ännu en gång be om hjelp, hörde han ett skratt inne på gården... Rösterna kommo närmare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhöljda i kappor. Hon gick emellan dem, hon var den längsta. Det var ryska de talade, hon en bruten rotvälska, de andra genuint. Det var icke vänliga röster, icke vänskapliga knuffar de utdelade till hvarandra.
Fallande och stigande och vaggande slöt sig de två rösterna däruppe liksom intill varandra, stödjande och bärande varandra ut i vinden och vårnatten och doften av granbarr och klöver, och blandade sig med surret från humlorna och de små klingande slagen av släggan: O Gud vi tacke Dig för att Du gav och tog! I kärlek sträckte du din hand mot den som så du slog.
Och så hade man suttit runt bordet i salongen med russin och mandel, konfekt och nötter och punsch, i vilken man doppade kärnorna. Framför kakelugnen lågo Rose och Kalles stora syster på kuddar och sågo drömmande in i den nedbrunna brasans glöder. Allt var så underligt och skönt stilla. Man talade med låg röst, som om de gula lampskärmarna dämpat rösterna.
Pengar! Du måste skaffa pengar om ditt barn dör, och du skall kunna rädda din hustru.» Och genom rösterna, som jagade mitt arbete fram, hörde jag som en ton, vilken jag tyckte mig känna igen: »Es ist ein Vater mit seinem Kind!» En fader med sitt barn! Var hade jag hört det förr? När hade jag hört detta förr? När hade jag känt denna jagande hast?
Men de högljudda rösterna på vägen skorrade som sårande dissonnanser genom nattens harmoniska skönhet, och männens triviala skratt störde ur hvilan några foglar, som skrämda och rädda flögo inåt skogen, i farten prasslande mellan trädens löf och grenar. Snart var den glada truppen framme vid Toimila gård.
Mitt är det inte, men allting är ett lån, din kropp, ditt liv. Ett lån för några år är till och med det stora stolta Bjällbo. Vem där? frågade ryttaren, som hörde rösterna. En man, som förr var din konung och alltid förblir din broder. Böj på huvudet! Ryttaren satt orörlig och tyst. Slutligen sade han: En dyster mötesplats för bröder. Här vitna sedan tio år benen av skälmar, som ha tjänat dig.
Kusken tog fram ett rökelsekar, svängde det och sjöng. Diakonen sekunderade, en oktav lägre i basen. Så höjde de rösterna tillsammans och rabblade upp dubbelt så många ord som nyss, på dubbelt så kort tid. Derpå togo de under djupa bugningar den heliga guds moder, en under hvardera armen och buro henne under idkeligt bockande och sjungande upp mot det rum, der Nadja satt.
Orden hördes tydligt, men hon kunde inte fatta deras mening. Hennes hufvud kändes som en klump och hjernan var slö. Hon trodde att hon skulle falla, eller att förståndets sista gnista hade slocknat. Men den slocknade ej; bakom all denna förvirring kyttade den ännu, och ej heller föll hon. Slutligen flyttades stolarna, några ord yttrades och sedan aflägsnade sig rösterna till tamburen.
Medan hon satt så, smög dagens trötthet sig över henne, och lullad av det otydliga bullret av rösterna, som stego och sjönko därinne, föll hon efter ett par minuter i sömn. Hon sov redan så hårt, att hon icke märkte det, då dörren en liten stund därefter öppnades, och Förste Konsuln åtföljd av Duroc, hastigt kom
Dagens Ord
Andra Tittar