Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 juli 2025
Hon framlade allt för modern med en omisstänksam öppenhjertighet; hon anade icke, att denna kvinna, som varit hennes bäste vän och till hvilken hon närde ett barns oinskränkta tillit, nu satt der som en fiende och utspionerade henne. Strax efter middagen, som mor och son intagit i hvarandras sällskap, hade William aflägsnat sig.
Och modern, som på hennes invändningar alltid sagt: Du har inte varit i några ordentliga hus, Nadja, du kan inte döma rättvist. Jo, det var visst så. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne. Det gungade så behagligt i kupén, knyckte till, så att hon icke precist kunde somna, men vaken var hon inte heller.
Kajsa såg att Nadja föll ned mot jorden, och ville hjelpa henne. Men till sin oro märkte hon, att hon sjelf icke var tung nog för att få fäste vid marken. Hon försökte tynga sig ned, gjorde ansträngningar för att nå jorden, men studsade upp igen lik en ballong och Nadja snafvade, gick alltmer krokig, tills hon slutligen kröp. Med gråtande suckar ville modern lyfta upp henne, men förgäfves.
Framemot jul berättade William att han blifvit uppsagd och måste flytta strax på nyåret. »Jag har plats här», sade modern. »Du kan få den dubletten der nere; den är icke uthyrd ännu.» »Det vill jag inte», afbröt han kort. Inom sig kände han en rasande lust att antaga tillbudet. »Dessutom är den ju inte möblerad.» I denna sista invändning bodde redan »Akkordens Aand». »Det kan den bli.»
Det yngsta af dem hade redan genom sin födsel kostat modern lifvet. Fadern hade rest med dem till Sala och insjuknade efter återkomsten, medan de vistades der.
Modern hade i dag stannat hemma hos henne. Hon kunde ej besluta sig för att följa med till kyrkogården för att se sin älskade gosse, som alltid var så full af sprittande lif, bäddas ner i den mörka grafven.
Den tiden var Lotta för det mesta i onåd. Hvem kunde också vara nöjd med en sådan gnatig hustru, som jämt var sur och missnöjd? Barnen höllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla sågo de snedt på fadern, när »det» kom på honom. Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta. Hon bad, varnade och grälade. Han grät, suckade och lofvade.
Där lade han sig på magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som talades inne i stugan hos modern. Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och kommunalmannens, livet är kort och döden kan komma över oss, innan vi veta det. Vi måste därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det nu sker i dag eller i morgon, det är alldeles detsamma!
Den stackars modern upprepade dessa ord om och om igen, liksom om allting då vore godt och väl huru de skulle finna honom, därpå tänkte hon icke. Och skolläraren, som såg moderns stora ångest, vågade icke heller kläda sin fruktan i ord. Han tryckte hennes hand till afsked och gick i det han med dämpad röst och högtidligt allvar sade: "Gud vare med er och styrke er, fru Henriksson".
Dagens glanspunkt var skymningstimman efter middag, då modern halflåg i sin bekväma stol och de två unge sutto tätt intill hvarandra framför kaminen, medan skenet från glöderna strömmade genom det svarta gallret ut i rummet. De sutto nästan alltid tysta; blott då och då föll ett ord, liksom på måfå.
Dagens Ord
Andra Tittar