Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 oktober 2025
Det var bara i dag, som det föreföll litet tröttsamt. Lotta såg sig omkring. Jo, allt var färdigt, de kunde få komma hvilket ögonblick som helst. Dörren till herrskapets lilla hus stod öppen, friskt granris låg framför trappan och hon kunde se in i »salongen» där allt såg rent och putsadt ut.
»Längtar du efter mannen din, Lotta?» frågade unge herrn. »Säg om du gör det!» Lotta såg upp. Hon förstod inte längre hans språk, det var längese'n hon hört en sådan röst och sådana tonfall ... här på landet talade man ej så. Om hon längtade... Visste hon det? Hon rodnade i stället ännu en gång och vände sig bort.
Det var nästan som om något steg henne upp i halsen. Men hon sväljde det och kysste fruns hand. »Tacka Gud för din lycka, kära Lotta», sade frun, »nu skall jag tala med Lasse, han blir nog glad han med. Se så, gå nu! Och du får strax börja väfva på din utstyrsel.
Lotta fick ej mer gå ut med herrskapet, hennes göromål inomhus afstängde henne från allt. Och en dag kallades hon upp till frun. »Lotta», sade hon, »jag har födt upp dig och klädt dig och gjort dig till folk, föräldrar har du inte, och något hem har du inte heller. Nu kan jag inte ha dig längre, men vill du, så skall jag skaffa dig tjänst i sta'n.» Lotta grät. Det var hennes enda invändning.
Fröken och unga herrn ströfvade omkring i skogar och fält och botaniserade, fiskade, fångade kräftor och seglade på sjön och åarne, och Lotta var med. Det var en sommar! Frun hade icke den minsta nytta af henne den tiden. Lotta lefde som i ett rus af stilla sällhet, han var alltid i hennes närhet och hon lyssnade till allt hvad han sade och gömde det i sitt hjärta, som om det varit guldkorn.
"När moster Lotta först började sin söndagsskola", fortfor gossen, "samlade hon barnen i sitt hem, ehuru det vållade henne ganska mycket besvär. Jag var inte född då, men jag har hört berättas, att hon hvarje söndag måste bära in bänkar i sin stuga för att stolarna ej räckte till.
"Ser du den där lilla flickan, så hon knogar på sin korg, vi skola hjälpa henne bära", sade syster Lydia, och därvid tog hon korgen af Lotta, som af idel förvåning ej kom sig för med att säga ett enda ord. "Ni äro väl bekanta, ni båda?" sade hon till flickorna, som gingo tysta på hvardera sidan om vägen. Ingen af dem sade ett ord, men Greta tog hastigt i handtaget på korgen.
»Neej ... efter gasten ... han gjorde hennes spår likaväl osynliga, och så gick di till träsket ... där slogs di vid vaken ... dit ville nog Lotta inte! Vi ha alla sett märken efter fingrar med blod.» »Hon skulle inte ha stridt med de mäktiga», invände kvinnan från smedjan. »Nej ... hon skulle nog den vägen», snyftade Lasse, »hvad hjälper det att stå emot det, som nu en gång ska' ske...»
Hon undvek så mycket som möjligt att tilltala Greta, så att hon e; skulle råka lika illa ut som Lotta. "Hur är det med dig?" sade Greta slutligen, "du är dig inte lik." "Jo, vars, nog är jag lik mig alltid", svarade Anna-Lisa. "Hvad menar du med det?" Greta blef röd om kinden då hon tänkte på, att det kunde ligga någon särskild mening i dessa ord.
Så såg han då slutligen att det tjänte ingenting till utan att jag var obeveklig. Och så tog han ju Lotta långt om länge, och hon blef hans kvinna. Och du minns nog så'nt väsen där blef hemma och hur fadern hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade hemifrån och hyrde in sig hos en husman och steg ner i grafven, tärd af sorg och bekymmer.
Dagens Ord
Andra Tittar